Det är inte många band som lyckas att göra något eget i rock-genren. Även för Mando Diao handlar det om att muta in ett mycket litet stycke vitt på kartan, och sedan köra ner ett pärlband av favoriter i mixern. Men Mando har åtskilliga gånger visat att de kan, att de har något speciellt att komma med.
När de stegar in på den lilla scenen på ett utsålt Platens Bar och ställer sig med ryggarna mot publiken för att dra igång konserten har de med sig de finaste utmärkelserna, och en svår olycka vid giget i Umeå färsk i minnet. Det ryker om hela Mando Diao just nu. Men det är inget som går ut över publiken i Linköping. De varken drygar till sig med störiga mellansnack, eller fegar ur. I stället ger de järnet och rockar på med sitt.
Självförtroende, kaxig uppsyn och mästare på att naturligt gå in i coola poser. Allt det där kan de ha, men de klarar sig inte utan låtarna. Skivan från förra året "Ode to ochrasy" är just nu deras absolut starkaste kort. Med de låtarna, tillsammans med hit-paraden från föregångaren "Hurricane Bar" borde de kunna ställa sig på vilken scen som helst.
Ända sedan jag såg dem första gången för två år sedan har jag tyckt att de egentligen låter bättre på skiva, där Norén/Dixgårds röstlägen hålls på den perfekta balansgången mellan brista eller bära. Och där bandet hinner med i sitt eget, snabba tempo.
Men den här gången är det riktigt bra. Mando Diao gör sig på en klubbscen som Platens. Det dansas längst bak i lokalen till "Long before rock'n'roll", och det är väl antagligen ett nog så gott betyg. Innan extranumret "Clean Town" tar Gustaf Norén sats och vill säga något, men hejdar sig och hänvisar till att han inte vill bli felciterad i tidningen.
Ja, DET var väl kanske att fega ur.