En gång ställde Lars Winnerbäck in en spelning för att han helt enkelt inte kunde gå upp på scenen. Det måste ha känts tungt. Vi är lika på den punkten, Lars Winnerbäck och jag. Jag hade också hellre ställt in. Flera av de 2500 personer som samlats i tältet i kväll håller säkert med. Det finns inget naturligt i att befinna sig i fokus för tusentals par ögon samtidigt.
Men nu finns det en person i tältet som måste ta den rollen, som har det som jobb. Lars Winnerbäck hälsar artigt och bränner sedan av ”Elden” tillsammans med det svartklädda kompbandet som om de aldrig gjort annat. Handklappsresponsen från publiken – enorm. ”Tack snälla ni”, säger Lars Winnerbäck.
Lars Winnerbäck är så duktig på sitt jobb som liveartist att det är lätt att få för sig att han innerst vill vara precis just här. Så är det säkert inte. Måhända var den där inställda spelningen ett undantag, men det jag ser på Stångebro är inte en liveartist. Jag ser en person som jobbar som liveartist och som precis som alla andra kan vara kluven inför sitt arbete. Det finns absolut inget fel med det, kanske är det just auran av någon som bara gör sitt jobb som tagit Lars Winnerbäck dit han är idag.
Dold bakom hårt motljus och Thåström-svärtan på senaste skivan slipper Lars Winnerbäck hantera fansens ”Vi älskar Lasse”-körer. De fem låtarna från ”Hosianna” utgör också konsertens höjdpunkt.
Det är när det blir dags att defilera in i mål med tingeltangellåtarna ”Hugger i sten” och ”Kom ihåg mig då” som det börjar skava. Fansens ovillkorliga kärlek kräver något som inte står i arbetsbeskrivningen. Lars Winnerbäck hastar igenom avslutningen med några halvhjärtade försök till publikkontakt. Att helt outsourca uppträdandet till publiken som under a cappella versionen av ”Söndermarken” fungerar desto bättre.
En del av mig önskar att den väloljade konserten hade kunnat spåra ur, om så bara lite grann. Men samtidigt förstår jag att Lars Winnerbäck måste upp och jobba imorgon också.