Lars Winnerbäck är precis som förr

‚Konsert

Turnén i höstas höll på att ta knäcken på Lars Winnerbäck, berättade han när jag intervjuade honom i vintras. Ensam med sin gitarr i stad efter stad, och dessutom med det generösa men något överambitiösa konceptet "ny låtlista för varje konsert". Hur låtlistefilosofin ser ut inför denna turnésväng har jag ingen aning om, men när Winnerbäck smådansar in på Vadstena slotts borggård ser han ut att trivas med sina gamla lekkamrater i Hovet.

Jag blev lite nykär när han släppte sin akustiska skiva i höstas, efter att ha haft en Winnerbäck-paus i ett par år. Det är alltid roligt med artister som vill vidare, och Lars Winnerbäck gjorde dessutom några av sina bästa låtar någonsin till den plattan.

För dem som vill ha sin Winnerbäck som han brukar vara finns det inte mycket att klaga på när det gäller modell 2005. Det är full rock’n’roll-marsch oavsett gammal eller ny låt, Hovets medlemmar står uppställda på sina gamla platser på sce-nen och Anna och Idde oh:ar och ah:ar på helt rätt ställen.

För min del känns det lite tråkigt. Jag hade hoppats på att förra årets mer lågmälda satsning inte bara var en tillfällig vila, och att han nu skulle komma tillbaka full av nya idéer.

Nya låten "Stort liv" är visserligen roligare än på EP:n, "För dig" är mäktigare än någonsin och "Pollenchock och stjärnfall" rasslar precis som den ska. Men riktigt bra blir det först när han drar igång "Dom tunga stegen" från senaste albumet. Trum-Norpan Eriksson och gitarr-Johan Persson får med små medel till en suggestiv lunk, och det känns som att Hovet tvingats att släppa rutinen.

Samma sak med "Stackars", som görs i en klaviaturtung och gungig version. Och lite överraskad blir jag. Till exempel när han efter att ha hållit sig till sitt vanliga gamla tre ords-mellansnack plötsligt drar i med en med Winnerbäcks-mått mätt otroligt lång monolog om efterfester, media och mobiltelefonsponsrade turnéer, som följs av en "Faller" helt utan Hovet.

Den följs av en "Elegi" i finfin countryversion och det börjar bli riktigt intressant, men tyvärr tvingar pressläggningen mig att lämna Lars Winnerbäck i sticket för den här gången.

En sak till, bara: Mikael Wiehe var förstås jättebra. Fast jag kan inte komma ifrån att det känns lite konstigt att se honom stå och buga för Winnerbäck-fansen. Lite som om Jimi Hendrix skulle vara förband till Lenny Kravitz.