En bra skjuts gavs på fredagskvällen med Showcase, som är ett projekt för att lyfta fram akter och hjälpa dem nå utanför replokalen. Förutsättningarna var goda med mycket publik som hittat till Konsert & Kongress.
Em & Her Music inleder. Hon rör sig i Regina Spektor-trakter med en vacker röst och ett piano i främsta rummet. I sättningen finns även en cellist som skänker en extra dimension till liveframträdandet. Lone Silver Lining är näst ut och spelar en gitarrtung rock, som tyvärr spretar väl mycket. Samtidigt finns det många lysande delar och en begynnande, mörk stämning, att om någon tvingade in bandet i replokalen ett halvår – så är jag säker på att ett smått lysande band kommit ut på andra sidan.
Att Pilotsonen gör sin allra första spelning någonsin är svårt att tro - de är samspelta på imponerande sätt. Musiken är dansant, traditionell svensk gitarrpop, som kryddas med en sångare med klara Love Antell-drag. Spelar de som de gjorde på fredagskvällen har de alla förutsättningar att verkligen lyckas.
Paint Everyday Orange var ett av förra årets mer omskrivna lokalband. Nu börjar de bli så pass varma i kläderna att de likt ikväll kan ta ut svängarna mera live, som under lyckade ”What you have to say”. Halvvägs in i kvällen går Amanda Ekstedt upp på scen. Förutom sitt piano har hon med sig ett fullt band och tillsammans skapar de ett vackert och stundtals storslaget poplandskap. Ihop med Amandas fantastiska röst blir det en av kvällens främsta stunder.
Marx Gallo & The Captions och Lilerik står för de mest udda genreinslagen med sin reggae respektive hiphop. De drar inte fullt lika mycket folk till scenen, men båda gör ändå ett helt ok framträdande. Zebastian Swartz håller sig till den gitarrbaserade poprocken, om än med ett särdeles stort anslag. Det fungerar skapligt live, och med lite mer putsning kan det bli riktigt intressant.
Intressant är definitivt Systemet med sin synth på skånska. Det är dansant och de får ett plus för sin videoanvändning i framträdandet. Soundmeds avslutar kvällen och har något svårt att nå fram med sin relativt svåra hårdrock. Men de är samtidigt så pass bra att de måste räknas till ett av de mer lovande hårda banden vi har.
Tio band på en kväll är mycket att ta in, men det står helt klart att Östergötland är fyllt av bra band och artister som verkligen förtjänar en karriär utanför de där replokalerna.