Hon spar sin entré till den ystra dängan "Vårens första dag" och hälsas med ett jubel som annars brukar sparas till de största internationella stjärnorna. Förväntningarna är stora, konserten sålde i princip ut på ett par dagar.
Jag har tidigare endast sett Laleh på små scener, men hon når ut över rampen även här. Hennes mellansnack är förvisso rörigt och leder ibland ingenstans, men Laleh är så oförställt spelglad att man förlåter henne det mesta. Hennes varma leende kan smälta glaciärer.
Sen har hon ju låtarna! Afroinspirerade "Elephant" får ett skönt organiskt sväng, "Big city love" doftar denna afton latinamerikanskt, "Vårens första dag" har något av Håkan Hellströms extatiska livskänsla och allra bäst: "Some die young" med sin kärleksfulla - och klistriga - refräng.
Sånger som sjunger kärlekens lov, som hyllar livet och vill skjuta upp döden. Med ett bildspråk som ibland är lika häftigt som svårförståeligt. "Jag och min syster ska resa oss som en elefant från gyttjan", som refrängen går i "Elephant".
Allt är dock inte lika bra. Coverlåtarna från tv-succén "Så mycket bättre" är bara så mycket sämre än Lalehs egna låtar. Stråkskyarna i det new ageiga Arn-soundtracket "Snö" är för smetiga för min smak. Kompet blir i några låtar för baktungt och då dränks finesserna i Lalehs annars så fantasifulla musik.
Anna Rodell på fiol och sång får stort utrymme och det är bra. Gitarristen /sångerskan Charlotte Centerwall (från Cookies 'n' Beans) tillför också härlig scennärvaro och temperament.
Men det är förstås Laleh själv som i första hand bär upp showen. Med sin charm och sin personlighet. Efter knappt två timmar är konserten över. Laleh kastar ut slängkyssar i ilfart, studsar sen lyckligt av scenen.
LOLLO ASPLUND