När Dani M kliver på scenen är fritidsgårdsstämningen på topp i Konsert och kongress. Yngre atmosfär har jag bara upplevt på en Yohiokonsert, men då det verkar finnas ett samband mellan ungdom och entusiasm är detta knappast negativt. I de första låtarna glänser faktiskt Danis bror och uppvärmare Ramón Monserrat mest – rhymes med ord som ”självinsikt” och ”anlete” är riktigt örongodis efter en kavalkad av gangstaslang från de lokala hiphoptalanger som utgör för- och mellanband. Men även fortsättningsvis blir det en bra spelning. Musikmässigt gör Dani M:s mångsidighet med både rap och bra sångröst att man slipper den trista, förinspelade sång som ofta ackompanjerar andra hiphopartister. Dessutom samspelar han väl med kidsen i publiken och lyckas vara röjig på en ungdomsvänlig nivå (och nej – av påstådd antisemitism syntes ingenting under kvällen). Men när han följer upp succéavslutningen ”Mina områden” med att köra ”Shu katt” som extranummer blir publiken förvirrad. Duettpartnern Linda Pira uteblir nämligen, vilket blir lite av en besvikelse.
Strax efter elva blir det så äntligen dags för Sveriges hiphopdrottning att äntra scenen tillsammans med Stor. Med deras gemensamma Bråvallaspelning i minnet kan jag konstatera att Backstages intima scen passar dem mycket bättre. Mycket av Piras och Stors konsert handlar nämligen om att inkludera publiken – men denna gång kanske det går lite till överdrift. Att bjuda upp ett vuxet fan på scenen innebär att ett glatt, vuxet fan lydigt går ner efter sin lilla stund i rampljuset. Att bjuda upp ett tonårsfan innebär ett spel om hur länge hen kan stå kvar utan att bli fysiskt nermotad och att det efter en stund klättrar upp femton fans till. Pira och Stor tar dock kaoset med ro. Som jag tidigare har skrivit är de ett tryggt radarpar som kompletterar och lyfter varandra.
Sammantaget levererar Sveriges hiphopgiganter en trivsam och alldeles lagom ösig kväll som tydligt uppskattas av de unga besökarna. Och även om man inte ska förringa kontroversen kring Dani M, så tänker jag att samma politiska uppmärksamhet borde riktas mot textinnehållet hos kvällens lokala akter. Där finns skildringar av socialt utanförskap som är något att bita i för makthavarna.
Bäst: ”Stationen”, ”Knäpper mina fingrar”, ”Naiv”… vilken hitkavalkad det blir när man får tre konserter i en. Och lokala talangen Sara Mettou får guldstjärna.
Sämst: Hallå där kids (säger tant född 1991) – varför gå på konsert om ni ändå bara ser den genom mobilens kameralins?