Klassiskt
Kammarmusik plus ... dans: Kvartett vid tidens ände av Olivier Messiaen
Cilla Olsen, dans, Staffan Mårtensson, klarinett, Tobias Ringborg, violin, Kati Raitinen, cello, och Love Derwinger, piano.
Koreografi Susanne Jaresand.
Östergötlands Musikdagar
Hedvigs kyrka, Norrköping, 16/8
Att vidga kammarmusiken med andra sceniska uttryck är ett av de intressantaste inslagen i årets musikdagar. Det är vanskligt med sådana experiment, men den traditionella konsertformen mår bra av att brytas upp. I bästa fall öppnar det nya vägar och ingångar i musiken.
Messiaens "Kvartett vid tidens ände" är en 1900-talsklassiker. Med sin märkliga bakgrundshistoria (komponerat i koncentrationsläger 1941) är det ett verk med en förunderlig kraft och inspiration inom sig.
Åtminstone framstår det så när det återges med sådan intensitet och koncentration som vid denna konsert. Sällan har jag upplevt en sådan närvaro och ett så laddat framförande.
Att utöka ett så känt och kraftfullt stycke med dans är svårt. Susanne Jaresands koreografi har därför inskränkt sig till två delar (av åtta) med friare och mer solistisk karaktär. Tematiken eller motiven bakom musiken är -- som ofta hos Messiaen -- utifrån kristna bilder eller riter. Men gestaltat abstrakt och symboliskt, ibland via naturens färger eller former.
Ängeln som förkunnar tidens ände (ur Uppenbarelseboken) föregås av en "Liturgi av kristall" eller svävar vidare över "Fåglarnas avgrund".
Kvällens fyra musiker tog fasta på tyngden och den meditativa stillheten i denna kvartett. Man tog ut svängarna i tempo och dynamik. De många unisona och rytmiskt täta avsnitten dansade verkligen fram, energiskt och inspirerat.
Musikens egen dans är total. Där fanns inte plats för mer. Men när Staffan Mårtensson i klarinettens soloparti lämnar notstället och vandrar ut i kyrkorummet uppstår plötsligt ett rum och en öppning i musiken.
Cilla Olsens ljusa och lätta dans går in i ett sällsamt möte med musiken. Som två röster eller två gester, samtalande och svävande lätt, över en avgrund. Klarinettsolot får en karaktär av improvisation och lek. Det är ett magiskt ögonblick.
Även Tobias Ringborg i det avslutande violinsolot förefaller inspirerad av den långsamma rörelsen. I andäktig stillhet hänger klangen kvar under kyrkokupolen, dansen stannar, mitt i steget.