Helen Sjöholm, Sofia Karlsson och Lisa Nilsson. Det var kvinnorna som imponerade mest när den 40:e visfestivalen gick i mål.
VISFESTIVAL
Västerviks visfestival
Stegeholms slottsruin 15/7 och 16/7
Det är i år 20 år sedan Fred Åkerströmgjorde sitt sista framträdande på visfestivalen. En månad senare brast hjärtat och tordönsstämman tystnade för gott. Men Freds ande vilar tungt över slottsruinen, och särskilt ett jubileumsår som detta.
Hans visor hörs överallt, både ute på stan och i ruinen. Bo Sundström sjöng "Två tungor" och Lasse Tennanderöppnade med "Jag ger dig min morgon". Sent på lördagskvällen hördes nämnda visa igen, nu i CajsaStinas Åkerströms innerliga version. I fyra minuter stod tiden blickstilla och flera omkring mig fällde en tår.
Strax därpå var det Cajsa Stinas tur att glädjegråta, då fick hon festivalens stipendium, instiftat till Fred Åkerströms minne.
Det var inte bara Fred som hyllades av sina efterträdare, i ruinen hördes också visor av Cornelis, Olle Adolphson, Nils Ferlin, Evert Taube och Dan Andersson. Och fredagens härlige programvärd Jan Sigurd talade varmt om Monica Z. Inte så att nostalgin dominerade, men de finns där, de gamla mästarna. Och deras visor lever upp på nytt i nutida tolkningar.
Evert Taubes stolta devis "Tradition och förnyelse" är också Västerviks, även om förnyelsen går så pass långsamt att den ibland knappt märks. Det tar lite för lång tid för Hansi Schwarz och hans medarbetare att upptäcka yngre, lovande artister.
Sanna Carlstedt tillhör undantagen. En frejdig sångerska, som skriver bra och personliga texter. Hon har det där lilla extra man alltid efterlyser, men slösar bort en del av sin begåvning på att gulla för mycket med publiken. Mindre hej och hå och mer fokusering på visorna, så kan hon bli riktigt giftig.
Visor förknippas med gitarrackompanjemang. Tyvärr, vill man tillägga efter att ha tillbringat mer än tio timmar i slottsruinen. Svenska vissångare är generellt sett inga överdängare på gitarr och det blir i långa loppet tradigt med det eviga hamrandet i fyrtakt.
Så fort riktiga musikanter befolkar scenen lyfter det. Lisa Nilssons kvartett spelade några brasilianska sånger som gav mersmak. Hon sjöng också låtar av Stevie Wonder och Evert Taubes fina "Och skulle det så vara". Allt framfört med värme och ackuratess.
Lasse Englundär en bakgrundsmusiker vars gitarrspel sätter guldkant på vilken låt som helst. Han har här kompat artister som Louise Hoffsten och Marie Bergman och i år backade han upp Toni Holgersson, som kommit tillbaka efter att i många år ha levt i misär. Snacka om stark comeback! Den svenska texten på "Amazing grace" kändes självupplevd och Irma Schultz och Toni sjöng den från djupet av hjärtat. Stort!
Fredagskvällens stora behållning blev inte oväntat Helen Sjöholm. En enastående sångerska har hon alltid varit, men har nu också vuxit ut till att bli en stor scenpersonlighet. När hon gick på scenen drog en flik av ostkustens åskstorm in över Västervik. Men Helen och publiken trotsade regnet och det krävdes tre extranummer innan vi skildes åt. Helen klämde i ända nerifrån skoskaften i "Du är min man". Vi vrålade med allihop i ösregnet, textförfattaren Björn Ulvaeus också med ett lyckligt flin över hela fejset.
Lördagskvällens stora stund kom tidigt. Sofia Karlssons nytolkningar av Dan Anderssons visor har vi redan skrivit mycket om i Corren. Att uppleva visorna live kändes som en ren ynnest. Sofia Karlsson har en stark scennärvaro och en röst som får alla att lystra och hennes tre lyhörda folkmusiker visade att det inte bara går att skippa gitarren i kompet, det kan dessutom också bli mer spännande och lekfullt.
Freddie Wadling är en lurig jävel på scenen. Vem utom han skulle ha modet att lägga upp sitt set i Västervik kring låtar av rätt obskyra rockartister som Captain Beefheart, Mick Ronson och Syd Barrett. Han har en häftig röst, men framträdandet blev denna gång mer udda än bra.
Hemlig slutgäst var Tomas Ledin, ett perfekt val i sammanhanget. En säker publikdomptör som når ut till den bakersta scenraden, även så här ensam med gitarr. Rösten var i fin form och han imponerade med ett drivet slidespel på gitarren och fixade också ett par nummer a cappella.
Allsången fortsatte därefter med samtliga artister på scenen, inklusive Hansi Schwarz och gästerna Tony Rooth och Björn Ulvaeus, dvs. de tre överlevande medlemmarna av gamla Hootenanny Singers. Slutklämmen blev en improviserad skrålversion ihop med publiken i gruppens dänga "Marianne" och varför inte?