Blockflöjten har återtagit sin plats som värdigt solo- och ensembleinstrument under de senaste 30 åren.
I Sverige har den utvecklingen främst letts av Clas Pehrsson, som också kämpat för den tidiga musikens status och utbildning.
Alla medlemmarna i Svenska blockflöjtskvartetten har studerat för denne pionjär. Förutom kvartettspel är flera av dem är även etablerade solister.
Innehållet i detta konsertprogram i "kärlekens tecken" speglar blockflöjts-repertoaren i stort:
Det är tidig musik och nutida musik.
Från renässans och barock tar man ett språng till det sena 1900-talet.
Trots dessa stora tidsavstånd, hänger en sådan repertoar ofta väl ihop.
Nutidens tonsättare har ofta hämtat idéer och stilideal från det gamla.
Modern flerstämmig komposition har mer gemensamt med renässanspolyfoni, än med romantikens klassiker.
Blockflöjten saknar också den dynamik som 1800-talets känsloladdade musik kräver.
En glad duell mellan två rödhakesångare från det tidiga 1600-talet inledde.
De två sopranflöjterna i denna "Ricercar" av Simpson visade hur man under dessa tidevarv ofta inspirerades av naturens ljud och språk.
I övrigt var det allvarligare tongångar. J S Bach tog plats med två verk: En sarabande där altflöjten i vackert solospel förmedlade den långsamma dansen med en mjuk och innerlig känsla.
Intressant var Gunnar Valkares arrangemang på en triosonat.
Orgelpipekänslan fanns på något sätt kvar, men Bachs intrikata stämföring blev ibland så krävande att flöjtklangen inte riktigt kom fram.
Bäst fungerade den långsamma largosatsen där flöjternas försiktiga tassande passade fint. Japanen Hirose (f. 1930) hade två inslag i programmet.
Hans "Lamentation" beskrevs av gruppen som en dödsmässa till minne av Hiroshima.
Visst kunde dessa expressiva flöjtljud upplevas som klagorop.
Här fanns en stor intensitet och innovativa grepp i utnyttjandet av instrumentens klangliga möjligheter.
Bambuflöjten shakuhachi med sin väsande och luftrika klang var en utgångspunkt i detta, liksom i stycket "Idyll".
Detta var en stor kontrast till det föregående, med ett lyriskt uttryck och en lekfull känsla i beskrivandet av naturens krafter.
Ferrabosco och Byrd ledde åter till renässansens danser och variationer. Distinkt tolkat med fint samspel.
Gunnar Valkare fick också egen musik framförd. "Funeral music" var även det orgel omarrangerad för flöjter. Här var det stora kontraster mellan enkla "folkliga" melodier och atonala eller dissonanta spänningar.
Mindre spänning och mer folkton var det däremot i avslutande Gunnar Hahns bearbetning av en vals från Orsa.
LARS H JONSSON