Före konserten frågade jag några sakkunniga personer hur de ville förklara skillnaden mellan dragspel och accordeon. Något svar fick jag inte! Låt oss därför lämna termfrågan därhän, sedan vi konstaterat att programbladet använder båda.
I stället påstår jag att få om ens någon av konsertbesökarna tidigare lyssnat till en så oerhört skicklig solist på det här instrumentet. Veli Kujalas mästerskap gäller både det rent tekniska och förmågan att ge övertygande gestalt och liv åt solostämman.
Kujala visade sitt mästerskap både i solostycken och tillsammans med blåsarsymfonikerna. I Sampo Haapamäkis "Power" liksom i Markus Fagerudds "D´ n´ A" rörde sig musiken mellan eruption och vilopunkter, från extas till meditation. Det senare verket var ett uruppförande, och tonsättaren, som fanns på plats, lät förstå att verkets titel kunde tolkas både genetiskt och musikaliskt.
Orkestern framförde två nutida svenska verk: Ann-Sofie Söderqvists "Ouest" och Mats Hållings "Tango". Att Ellingtons musik kan ha inspirerat till det första verket förefaller troligt, närmast det sena 20-talets storband. Hålling letade nog i sitt stycke efter tangons själ och, gissar jag, fann den främst i rytmen. I detta stycke gjorde Koivola en särskilt fin insats, när han skulpterade fram dynamiken.
Avslutningsvis briljerade Kujala i sydamerikanska stycken: Piazzollas "Adios Nonino" (tala om tangons själ!) och två verk av den brasilianske tonsättaren Egiberto Gismondi.