Tolv körstycken sjöngs, flera av dem omfångsrika och krävande. Trots sina olikheter sinsemellan harmonierade sångerna med varandra och hade varsamt sammanfogats till en helhet som innebar en progression från mörker till ljus, från långfredag till påskdag.
Mest a cappellaDen sedan länge kända skickligheten hos dirigenten och kören bekräftades. Den här gången imponerades jag särskilt av andrabasarna och av förmågan att sjunga så mycket utantill – det bidrog till dynamiskt övertygande tolkningar av bland andra Frank Martin och numera sällan hörde Sven-Eric Johanson. Det mesta sjöngs a cappella, men ibland till och i perfekt balans med Jacob Wessbos intelligent registrerade orgel.
Med den medeltida hymnen ”Alleluia” vände det, ljuset började anas och växte ytterligare genom exempelvis Oskar Ganeståls fina ”Inom mig”, Paul McCartneys ”Blackbird”, en spiritual och en folklig koral.
Tidlöst och angelägetMen inte bara musiken var förmedlare. En sparsam belysning, många levande ljus i rörelse – någon har sagt att ett ljuslåga är en bön som syns – körens förflyttningar i rummet, färger, kyrkorummet i sig självt samt de personliga texter som reciterades av körmedlemmarna bidrog till att det hela lyfte från ett återberättande till något tidlöst och angeläget.
Omslutna av ljusDet har hänt att jag anat sökta effekter när körer spridit ut sig i lokalen, därtill ofta till priset av en homogen klang. Så icke denna gång. När körsångarna med varsitt brinnande värmeljus spred sig längs den rundbyggda kyrkans innerväggar var det som om alla vi där innanför
omgavs inte bara av ljus, utan kanske också av böner.