Ett intressant och lite udda upplägg, iscensatt av Lindblad-sällskapet: i den av kvällssolen intensivt upplysta kyrkan uppmärksammades Haeffner, en under 1800-talets tre första decennier mycket betydande musikpersonlighet.i Sverige. Hans son-dotter-son-dotter-son Magnus Vahlquist berättade hans levnadshistoria, om hur han kom från Thüringen till det gustavianska Stockholm för att bli organist i Tyska Kyrkan och sedermera hovkapellmästare, director musices och domorganist i Uppsala, lärare till bland andra Tegnér och Lindblad - kort sagt ett särdeles imponerande CV!
Om än uppburen i sin egen tid har Haeffner inte satt några djupare spår som kompositör. De flesta som alls känner igen hans namn idag förknippar honom nog med den koralbok som hörde till den Wallinska psalmboken. Landets ledande psalm-auktoritet, domprost emeritus Per-Olof Nisser, beskrev hur Haeffner månade om alla kyrkobesökares delaktighet och hur snabbt och följsamt han åstadkom de sättningar och det harmoniska tänkande som även ett 1950-talets barn som jag själv ännu bär med sig.
De klingande musikaliska inslagen var mer komplicerade att förhålla sig till. Medan organisten Hans Edqvist spelade en marsch från Haeffners penna kunde jag inte sluta att associera till ett vevpositiv: lättflyktig för att inte säga ytlig musik! Och när Ulf Söderberg till Edqvists pianoackompanjemang sjöng "Recitatif vid de Akademiska Högtidligheterna i Upsala den 13 och 14 febr 1815" (tidstypisk text av Atterbom) tror jag att alla drog på munnen: högstämt uppblåsta gester utan innehåll, små "fanfarer" i pianot som fick en helt motsatt effekt än den avsedda - en sorts B-variant av Gluntarne, ett tonfall av studentspex men utan ironi och distans. Lindblads-sällskapets Monica Lantz kallade det med rätta ett ädel-pekoral!
Enligt Nisser har Haeffner oförtjänt fått klä skott för 1800-talets orimligt långsamma psalmsång. Hur det än ligger till med det så var det fascinerande och lite overkligt att få sjunga med i "Si Jesus är ett tröstrikt namn" där varje meloditon tog två sekunder - och veta att det gängse sättet att sjunga vid stora högtider var FYRA sekunder på varje ton. Det kan knappast ha varit speciellt glädjefyllt . . .