Man gör det enkelt för sig om man säger att torsdagskvällens konsert levde upp till sin titel: Fusion och förvirring. Att möta ny musik med billiga poänger är ett beprövat knep, men det är korttänkt, på alla sätt.
Uruppförandet av Krzysztof Dobrosiewiczs "Fusion Comfusion" kan nog väcka både förvåning och irritation. På en stor duk projiceras bilder från nutidens Warszawa: gatuscener och närbilder av människor, och vi lyssnar till både akustisk och elektronisk musik - jazziga rytmer, soloviolinpartier som erinrar om östeuropeisk folkmusik, möjligen element ur arabisk musik och dök det inte rent av upp en siciliansk okarina?
Världsmusik kallas det i musikradion. Och man noterar att bildväxlingarnas rytm följer musikens.
Plötsligt slår det mig att en av mellankrigstidens (numera) kända experimentfilmer hette "Berlin - en storstads symfoni". Där var filmen det centrala, här musiken. Jag känner inget behov av att ta avstånd, men jag skulle vilja lyssna och se flera gånger för att kunna ta till mig mera.
Då skulle säkert min beundran för det oerhört skickliga och disciplinerade framförandet öka!
Inte blev det precis konventionellt efter paus! David Svärds "Ex Gravitas" demonstrerade vad vi redan vet om tonsättaren: han vet vad han kan och vad han vill. Hans sympatiskt levererade bruksanvisning kom mig att tro att det var i verkets andra del det lektes med rytmer hämtade från både jazz och Stravinskij.
Vad Sibelius "Scen med tranor" hade i programmet att göra förstår jag inte riktigt. Kanske tänkte man att publiken behövde en nationalromantisk andhämtningspaus? Så slutade det nostalgiskt, med avsnitt ur Örjan Fahlströms "Glide- scope", åter med stöd av filmbilder. Det var lite av apoteos över det gamla radiojazzbandet, och slutpartiet påminde minsann om både Quincy Jones och Charles Ives.Per Olov Backman