Igår kväll visade Wadenius en annan sida än när han senast var i stan med Cleo-bandets ädelfusion. Våglängden från hans årsgamla psalmplatta satte sin prägel på den här välbesökta konserten.
En artist av hans kaliber i samarbete med lokala och habila musiker samt en skönt sjungande kör – fina förutsättningar att göra något av. Men hur fungerade det då?
Jo, bra i det allra mesta! Genren ”konventionell kör möter småjazzigt komp” har kanske vuxit ur barnskorna, som den i och för sig har hasat omkring i överraskande länge. När Leif Strands Kammarkör på 70-talet trampade upp stigen i sina möten med Bengt Hallbergs gäng så var det spännande eftersom det var nytt, de steg som togs var viktiga och behövde tas. Men ärligt talat befruktades inget av de båda inslagen, de musicerade vid sidan av varann och svänget var obefintligt! (Minns Ellingtons ”It don´t mean a thing if it ain’t got that swing”!)
Vi har uppenbarligen kommit längre nu, eftersom Ad Libitum och musikerna så avspänt såg till att resultatet blev mer än summan av delarna. Ensemblerna musicerade både tillsammans och var för sig. I känsliga a cappellastycken som Rutters ”God be in my head” skavde intonation och klang en aning hos Ad Libitum, medan de övertygade rejält på sin gospel-hemmaplan i ”Joyful joyful”. Och 2:a-basarna i ”All my trials” - mums!
Sympatiskt av stjärnan Wadenius att sälla sig till kompet och stödja kören även i de nummer som inte var hans egna. Han spelade både diskret och med auktoritet, ”Jag lyfter ögat mot himmelen” blev en pärla eftersom han vågade hålla den så avskalad. När kompetenta musiker spelar enkelt blir det ofta bra, och det här var en konsert för alla dem som är mindre intresserade av duktighet än att få bli berörda.
En särskild eloge till Jonas Brandt för hans intelligenta trumspel i “Nu stiger solen fram”.