Inför första Showcase var jag skeptisk över vad som väntade. Den här gången är jag istället orolig över om succén kan upprepas. Finns det underlag för att även denna gång visa upp tio klockrena lokala musikalternativ? Svaret blir lyckligtvis jakande.
Det späckade schemat inleds av trubaduren Joakim Leion som med hjärta och smärta berättar historier ur livet. Tillställningen livas upp av användandet av körsång och uppbackning av trummor och bas.
Är Josephine Magnusson Östergötlands mest talangfulla musiker? Tre framträdanden på två Showcase-evenemang pekar i alla fall mot det. Ensam med en elgitarr som enda vapen mot de snacksaliga i publiken, framträder hon under sitt alias Järnet. De känslomässiga svängningarna är stora med utbrott och återhämtning. Jag gillar det så mycket att coverversionen av Glenn Danzigs "Mother" inte ens behövs för att blidka den gamle hårdrockrecensenten.
Motalas The Indigo Clan vill jag ge genrebeteckningen länsfåtöljs-electronica. Det vill säga dansmusik man helst sitter still till. Sångerskan Maria Therese Holgersson stjäl föreställningen med sin lojt kaxiga attityd och bandet avslutar med ett ljuvligt postrock-crescendo som får mig att vilja sjunka ännu djupare ner i nämnda fåtölj.
Duon Gin & Gin har gömt sig bakom en stor bildskärm. Som svarta konturer bitvis utsuddade av ömsom stroboskopljus, ömsom Twin Peaks-klipp levererar de taktfast dansmusik kryddad av besök i melodiskt udda terränger.
Johan Lindman, sångare och gitarrist i Norrköpingsbandet Drivvedsfolket, framstår som en spastisk och kritvit Chuck Berry som gått med i Devo. Musiken är inspirerande, glädjande i all sin yxighet och ryckiga entusiasm. Ge mig mer!
När Tonarvet spelar ser jag framför mig hur en kulturtant tar över de tre tjejernas kroppar och tvingar dem att spela konstig musik. Den estetiska nivån ligger på en alltför hög nivå för att jag vid första kontakten ska kunna bilda mig en uppfattning. Jag tror det är bra. Men får återkomma i ärendet.
Skanky Fred behöver jag däremot inte någon startsträcka för att uppskatta. Jag påstår inte att kvartettens vilda bluesrock á la 1969 har en lägre artistisk höjd, det är bara som att ta på sig ett par gamla jeans, nötta och bekväma.
Kvällen avslutas med stadig nedtrappning. Vännerna Didrik, Malin, Oliver och Tobbe styr upp överslag på mysfaktorn på ett Simon & Garfunkelst vis, Atmosfear lyckas jaga bort delar av den tidigare så allätande publiken med blytung macho-metal och Ays'N'Beez, rapduon från Norrköping hittar aldrig det riktiga svänget.
Kort sagt, ännu ett lyckat Showcase från Arenabolaget och East FM.