Det här är en i raden av hyllningsturnéer som tillägnats brittiska rockbandet Queen. Förmodligen är gruppens stora musikaliska spektra en förklaring. Rock, pop, opera, country och jazz är bara några av musikstilarna som bandet hann avverka innan frontfiguren Freddie Mercury dog i aids 1991, 45 år gammal.
Denna tributekonsert matchar en stor laguppställning. En fyllig orkester med rocksättning, stråkar, blås, harpa och hela faderullan. Ett knippe brittiska musikalartister och Anders Ekborg sköter sången.
Hela upplägget luktar mer musikal än rock.
Svulstiga "Innuendo" inleder första akten, Jenna Lee James kommer in i lila urringat linne, push-up bh, kort skinnkjol och höga skinnstövlar.
Anders Ekborg kommer strax efter iklädd röd skinnjacka, svarta byxor och en löst hängande kedja vid ena höften. Killarna ska uppenbarligen försöka se tuffa ut och tjejerna sexiga. Menlöst och töntigt. Ytterligare två solister dyker upp lite senare.
Alla fyra är otvivelaktigt väldigt duktiga musikalsångare, men de kan självklart inte jämföras med Freddie Mercurys grymma röst, pondus och karisma.
Klokt nog väljer solisterna att växelsjunga i det flesta låtarna för att upprätthålla intresse och dynamik i sången.
Största behållningen är ändå orkestern, ni vet en sådan där man brukar se på Idrottsgalan, Rhapsody in rock och i den gamla tidens lördagsunderhållningprogram på SVT.
När de sätter in hela arsenalen tillsammans med alla tio sångare, inklusive kören, i "Fat bottomed girls", "Save me" och "We are the champions" blir det oundvikligen bra tryck i ett hyfsat välfyllt Cloetta center.
Samtidigt är det hela tiden rent, moget och kliniskt utan några vassare kanter. Men merparten av publiken verkar inte ha kommit för att hoppa och banga vid scenkanten. De sitter bekvämt tillbakalutat och lyssnar.
Som sagt var, det blir mer en kväll i musikalens än rockens tecken.