Ad Libitums julkonsert med Fame,
Östgöta Blåsarsymfoniker,
stråkar ur Norrköpings Symfoniorkester,
dirigent Jörgen Ralphsson
Konsertsalen Linköping
DET FINNS FLERA paralleller mellan julkonserter och julbord. För detförsta är utbudet enormt, och när man i tidningen ser annonserna undrarman om det verkligen finns avsättning för en sådan mångfald.
För det andra gäller det att folk förväntar sig och betalar fördetsamma de tar del av alla år; visst kan man fördra ett visstnytänkande och diverse experiment, men ett julbord utan skinka,köttbullar och Janssons frestelse är inte värt namnet.
På julkonserter motsvaras dessa klassiker av "O helga natt","Jingle bells", "Stilla natt" och några till, vars närvaro inte kanifrågasättas.
De klingande rätter som Ad Libitum dukat upp var ypperligt valda och tillredda.
Här fanns förvisso julsångerna alla vill höra, tillsammans med enhel del ännu-icke-så-slitna alternativ och nyheter. Kören började påsamma sätt som ifjol, med "Koppången" utspridda utefter kanterna ikonsertsalen.
Tempot var snabbt, och avstånden bidrog till en skev intonation.
Men så fort kören samlats på den smakfullt upplysta scenen förvandlades de till en klangkropp.
Sin vana trogen sjöng de musik av John Rutter och Ward Swingle, medett tonspråk som ligger bra till för dem. Det gäller också "Jamaicannoel", ett enkelt men verkningsfullt arrangemang som svängde försyntmen genuint.
Jessica Andersson och Magnus Bäcklund i Fame var gästartister. Dehar båda mycket goda röster och mer kapacitet än vad de får chans attvisa när enstaka låtar framförs i TV. Allra mest njöt jag när de sjöng"The prayer" riktig sångkonst faktiskt, bättre och mindre pretentiöstän Celine Dion och Andrea Boccelli förmår.
Överhuvudtaget har de en enkel och sympatisk framtoning på scen.
Men jag önskar att Jessica Andersson inte skulle behöva andas mitt iett ord. Och hennes tolkning av "Ave Maria" blev en död hybrid mellantvå sorters uttryck.
Visst må det i princip vara tillåtet att göra en schlagertryckare avSchubert, det är bara det att den här varianten blev fullständigt plattoch tillade ingenting av värde.
De med stråkar utökade Blåsarsymfonikerna backade upp sångarna ifina arrangemang, och vid fullt pådrag lät det tätt och mäktigt.
Konserten var innehållsrik och generös, så liksom när man går från ett julbord kände man sig rejält mätt och belåten.