Klezmermusik med själ och känsla

I Klezmer Classic band finns en konstmusikalisk touch, med musiker på högsta nivå.

Men denna är parad med en själfullhet och känsla för ursprunget som gör att begreppet klezmer här får en djupare och nästan andlig dimension.

Klezmermusiken har ju sin historia i Östeuropas judiska kultur. En folkligt präglad och brokig tradition som har många dialekter och blandningar.

Därför kan man knappast vara renlärig i detta, men känslan är viktig, och nyanserna.

En annan väsentlig detalj är språket. Sångerna vi hör här är på jiddisch och ladino. Båda dessa är språk som vuxit ur den judiska exilkulturen och som utmärks av liknande kulturblandningar som musiken. Det är färgstarkt och poetiskt.

Anne Kalmerings sång är lågmäld och sensuell. Nästan försvinnande svag i låga register. Uttrycket är intimt men laddat. Hon ger i mellansnacket även viktiga förklaringar som leder in i musiken.

Musikaliskt mer dynamiskt och dramatiskt är det närmast kammarmusikaliska mötet mellan cello, violin och dragspel.

Här utvecklas ett mycket lyhört samspel, med ständigt växlande tempo och melodier som vandrar mellan instrumenten.

Med Mårtenssons klarinett breddas klangregistret och närmar sig det mer "typiska" klezmerspelet, med lekfullhet och lätt galenskap. Det finns en stor spännvidd här mellan det känsloladdat vemodiga och det uppsluppet vilda.

En liknande sentimentalitet och dynamik finns i tangomusiken. Att gruppen bjuder på två nummer med argentinsk färg känns därför inte långsökt.

Med elbasspelet (som gärna hade fått vara kontrabas...) kommer även dansrytmen och tyngden in i konserten. Det är medryckande, men det är ändå i det lågmälda, lyriska och längtansfulla som jag helst vill vara kvar.

Fotnot.Delar av klezmerbandet spelar på Löfstad slott i dag kl 15. Semmy Stahlhammer medverkar även då Östergötlands musikdagar avslutas med kammarmusikkavalkad i Missionskyrkan i Linköping i kväll.