Kvällens konsert var ovanligt målerisk med Smetanas nästan impressionistiska - i synnerhet under Solyoms ledning - "Moldau" ur sviten "Ma Vlast" som inledning och sedan urframförandet av Benjamin Staerns "Worried Souls". Floden Moldau slingrade sig, ogripbar i sin dynamik. Symfoniorkestern var finkänslig och det stod fram ljusdagrar som om det vore en akvarell. Stefan Solyom dirigerade med minimala rörelser. Slutet av satsen hade en befriande kontrast med sina uppsluppna forsar.
"Worried Souls" för klarinett och orkester är enligt Benjamin Staern en betraktelse över den samtida konstnärens ställning i det industriella samhället. Kompositionen är tillägnat fadern, dirigenten Gunnar Staern som tyvärr avled under arbetet. Tonsättarens beskrivning av musiken som samhällets uppgång och fall är en nyckel till de ibland tunga, metalliskt smakande harmonierna, men "Worried Souls var mer mjukt fantasifull än dystopisk. Det så kallade skrotslagverket satte konturer på Staerns suggestiva klanger och lekte med dem.
Klarinetten gick in och ut ur orkesterns oroliga, sönderhuggna landskap (med associationer till Stravinskij och Sjostakovitj) som en kameleont. Dornbusch och orkestern samtalade och hämtade impulser från varandra. Karins klarinett gled som fågelskrin över orkesterns intensiva, torra rytm i andra satsens marcia meccanico. En av alla virtuosa, men musikantiskt naturliga roller hon fyllde med självklarhet.
Antonin Dvoráks åttonde symfoni, skriven av en välmående kompositör på landet, har tydliga optimistiska drag. Som alltid melodiernas man, vilket Solyom försökte utnyttja till max. Den första satsen var potent medan adagiot nästan var i bredaste laget, men mycket drömmande. Allegretto grazioso framstod som en riktigt spirituell vals med sköna cantabilepartier. Melodierna sjöng.