Konsert
Optina Pustyn , manskör från S:t Petersburg, Ryssland.
Verdefoajén, Konsert och Kongress Linköping 21/1
Inom den ortodoxa kyrkan har lovsången en stor plats. En innerlig,dunkel och meditativ utsmyckning. Vare sig grekisk, serbisk eller rysk,finns en lång tradition bakåt av liturgisk sång. Den har levt och växtfram parallellt med den katolska (gregorianska) sången.
I Ryssland sker i dag något av en renässans eller ett återupprättande av kyrkans roll.
Manskören "Optina Pustyn" har sin uppgift att restaurera ochlevandegöra den gamla kyrkosången i kloster och kyrkor i S:t Petersburg.
De män som i lördags gästade Linköping, visade både på högmusikalisk klass och den särprägel som man brukar förknippa med rysksångtradition: Stort omfång i röstläge, stark men "spretig" samklangdär enskilda röster tillåts träda fram, på ett annat sätt än i svenskkörsång.
Den lilla lokalens begränsade akustik, medförde att ljudbilden blevannorlunda jämfört med ett större kyrkorum. Det var inte alltid sålyckat. Den sakrala delen i programmet förlorade på detta, men denfolkliga, lättsammare delen kom mer till sin rätt.
De kyrkliga hymnerna gick inte tillbaka till medeltid, utan börjadei 1600-talets treklanger. En polyfoni som är gemensam för det grekiskaoch ryska, men som samtidigt ligger nära västra Europas stilideal.
Man kunde även känna igen sig i 1800-talets mer romantiska ochdramatiska hymner. Samtidens kyrkosång lever kvar i dessa traditioneroch verkar inte skilja sig mycket.
Skillnaden mot väst ligger främst i språkets klang och rytm, samt iattityden till tonen. Det hördes här i den starkare och expressivareladdningen
Den folkliga delen tog ut svängarna mer, från det uppsluppna tilllyriskt vemod med stort känslosvall. Dessa naturlyriska betraktelser iden romantiska stilen, var programmets vackraste och mest hängivna.