Christian Kjellvander. Support: Frida Selander och Alex. Skylten, 6/12 2006
Varje gång jag går på konsert står jag inför ett dilemma på grund av min ringa längd. Om jag står i mitten ställer sig alltid någon som är längre framför mig och jag får välja om jag ska stå kvar och höra konserten med bra ljud och inte se något alls av framförandet. Det andra valet är att gå åt sidan, höra sämre, men se allt som händer på scenen. När Alex från Stockholm äntrar scenen med sin akustiska gitarr behöver jag inte tänka på detta eftersom vi endast är fem personer i publiken, inklusive undertecknad med sambo. Ändå lyckas singer/songwritern skapa dynamik i lokalen och i alla fall jag känner mig lite speciell som får vara med om spelningen. Det börjar bli lite svårare att se när fler människor kommit till lokalen och nästa akt Frida Selander med band delar med sig av svängig bluesrock. Umeåtjejen som vanligen märks som kompgitarrist till David Sandström får i denna konstellation ta på sig den stora rollen som frontfigur. När huvudakten Christian Kjellvander sätter sig på scenen med gitarr, körtjej och en hundvalp(!) måste jag dock ta det stora beslutet och ställer mig på sidan för att kunna ta del av spelningen. Kjellvander har alltid haft förmågan att göra mig glad och ledsen på samma gång med sina vackra, finstämda countryballader. Den här kvällen sker inga överraskningar. Han blandar gammalt material med nytt, drar några uppskattade skämt mellan låtarna och sjunger sådär melankoliskt som bara han kan göra. Konserten är något kort, men kommer att räcka för att värma mitt hjärta några dagar framöver.
Susanna Hartwig