"Draupner": ett namn med ålderdomlig tyngd. Dräpande och livfullt på samma gång. På något sätt sammanfattar det väl den här trion och deras spel.
De har leken och glimten i ögat nära till hands. Samtidigt finns allvaret bakom och kopplingen till tradition och historia. En nära för- ankring till hembygd och särarter; låtar avlägsna i tid men närbelägna i rum och klang.
Gruppen gjorde succé på Linköpings folkmusikfestival för två år sedan. Mycket tack vare sin drivande och energiska spelglädje. Också kanske genom ett avspänt och publikfriande scenuppträdande.
Stämningen var inte lika hög denna kväll (svårt att nå upp till festivalnivå). Det var bra med publik, men kyligt i Cupanlokalen. Ventilationssystemet brusade, och scenljudet hann aldrig bli trimmat vilket var störande. Nyanserna gick inte fram.
Trots detta dåliga utgångsläge lyckades Draupner i sin inledande konsertdel (senare tog dansen vid) bygga upp en fin stämning och ett tätt spel.
Både rytmiskt och melodiskt är man mycket samspelta. Låtarna flyter på med väl intonerat, tvåstämmigt fiolspel. Ansats och drillar är mjuka och förföriska. Medan kompet från mandola eller tolvsträngad gitarr skapar ett tungt bakomliggande sväng.
Ett väl beprövat och knappast unikt "sound" inom svensk folkmusik i dag. Men de gör det bra, med stor säkerhet och utan onödiga åthävor.
Hälsingland är landet som de lever i och gräver låtar ur. Rik tradition, "Hultkläppen", "From-Olle" och andra sägen- och mytom-spunna spelmän. Anekdoterna och skrönorna flödar i mellansnacket (nästan lite för mycket...)
Vad som är säreget och specifikt är idag kanske lite svårt att urskilja. Men i alla dessa polskor finns en blandning av det kärva och det sirliga som känns speciell. En ödslighet och ett skogens vemod, förenat med hantverkets och kammarmusikens finess.
Draupners egna låtar drar åt lite andra håll. I ett fall en glad och käck schottis. (en av få tvåtaktslåtar...) Eller som extranumrets låt "Tatoo" som förenade keltiska drag med jazzigare harmonier.