Håll musiken igång, uppmanar oss Povel Ramel och Monica Zetterlund, och det tog musikanterna i Konsertsalen fasta på i går eftermiddag.
Här hölls det igång i bortåt tre timmar, och det bjöds jazz i angenämt skiftande former.
Först ut var Gunnar Hoffsten och hans medmusikanter, och de öppnade med ett av sina gamla paradnummer: "Bourbon Street Parade".
Om det svängde om detta nummer så var det mera gung i nästa: Hans Fromholtz "Revival march". Skönt klingade också Fats Wallers "I´m gonna sit right down . . .". Här gjorde Hans Fromholtz och Palle Ericson fina soloinsatser.
Bandets finaste insats var avslutningsnumret: "Washington and Lee swing, där vi fick höra mer av Gunnar Hoffstens trumpet.
Som helhet var, kan jag intyga, detta framträdande ett belägg för sanningen i det gamla påståendet att musiken konserverar!
Medlemmarna i Temptation Jazz Band är avsevärt yngre än företrädarna på estraden, men den musik de spelar är oftast från en tid när Gunnar Hoffsten gick i kortbyxor, i den mån han ens hunnit lära sig gå!
"Temptation Rag" fick inleda, och här fanns det direkt: ett härligt samspel och -- detta sagt som högt beröm -- den rätta struttigheten. Det klingar så fullkomligt autentiskt!
Jag vet att Temptation spelat i New Orleans, och jag begriper varför man sa att de var välkomna åter.
De enskilda musikerna är duktiga solister, förstås, och främst sätter jag Peter Johannesson, trombon, och Björn Liljeblad, piano.
Båda svarade för fina solon i "Rosetta", och där hörde jag också ett skönt stänk av vemod i trombonsolot.
Men allra bäst är Temptation när de spelar "tutti". Avslutningsnumret, "At the jazz band ball" var höjdpunkten: sväng och ös i skön förening!
Efter paus tog Linköping Jazz Orchestra hand om scenen. Det började med "Hello Dolly", och efter några takter insåg man att det snarare var "Hello Dolores" -- detta nummer, liksom de följande, hade fått elegant latinoprägel.
De båda sångerskorna, som framträtt med både Hoffstens och Temptation, återkom och gjorde sin bästa insats: "It don´t mean a thing... " blev verkligen bra.
Orkesterns ledare, Magnus Eriksson, svarade för verkligt fina insatser på sin saxofon.
Han avslutade "All the things you are" med vad man inom andra musikformer skulle kalla en kadens, men den visade sig direkt leda över till nästa nummer, "Night in Tunisia".
Magnus Erikssons spela har intensitet för att inte säga frenesi, men samtidigt ofta elegans och någon gång skön lyrik.
Helhetsintrycket: frisk attack, imponerande driv, täta klangmattor!
Efter detta kom en final, där alla musikerna och sångerskorna också hjälptes åt att försätta hela konsertsalen i gungning med "One o´clock jump".
Programbladet slutade med orden "Vi önskar vår publik en trevlig söndagseftermiddag!".
Härmed intygas att den sannerligen var mer än trevlig.