I ett fjärran 90-tal var Olle Ljungström en av de allra största och även om man hade svårt för honom, var det ändå svårt att värja sig mot hans melodier kryddade med texter som överträffade det mesta i omgivningen.
Konserten inleds försiktigt med en trio låtar som inte riktigt lyfter, och det är lite tråkighetsvarning. Men därpå kommer ”En apa som liknar dig”, och alla tvivel är borta. Låten må vara lätt uttjatad på sistone, men den är så pass bra i sig att det inte går att misslyckas. Olle förvaltar den också väl och brister ut från det inledningsvis återhållsamma scenspråket.
Olles röst är inte alltid på topp, men det har den å andra sidan sällan varit i hans fall - och det är mer en del av hans karaktär än en svaghet. Ibland blir det dock väl svagt, och det är tur att bandet är så pass duktigt och stabilt - all eventuell skröplighet stöttas föredömligt upp. Och de svaga stunderna hos Olle vägs upp av nästintill lika många tillfällen när han är fullständigt briljant - den förtvivlade bryggan i ”Överallt” och duetten med körsångerskan under den sista refrängen i ”Nåt för dem som väntar” är två sådana. Den sistnämnda låten är en historia i sig - dess fantastiska melodi kombinerat med sitt desperata vemod gör den helt unik. Avslutningen med viskande allsång och en Olle som lägger sig ned och låtsas sova är också speciell.
Sin största stund når konserten i och med ”Jag och min far”, då allting mer eller mindre stannar av för en verkligt finstämd och känslomässig stund.
När ”Världen är så mycket bättre nu” mynnar ut och konserten är över, står det klart att Olle Ljungström definitivt inte är en artist värdig att reduceras ned till en känd-från-TV-artist. Den övergripande känslan är istället saknad efter det där 90-talet. Att sedan en timme och fem minuter är väl kort är en annan historia.