Caj Karlsson, porträtterad i Corren i tisdags, gick ut som tvåa och lade ribban högt. Hans självutlämnande, brinnande sånger lämnade ingen oberörd och sättet han närmast kved fram dem var gastkramande. Man får gå tillbaka till John Holms dagar för att hitta något liknande. Han hade också fint understöd av Johan Glössner på elgitarr och tramporgel. Karlsson - en modig man med stort hjärta.
"Var modig" uppmanade också Marie Bergman. Hon har egentligen allt. Hon sjunger och spelar bra, har integritet och nyfikenhet, ett stort engagemang (och kvällens i särklass bästa medmusiker i maken Lasse Englund). Men det brister lite i låtskrivandet, vilket blir extra tydligt när hon sjunger sånger av systrarna McGarrigle eller Bob Dylan. Tolkningen av Dylans "What good am I" var enastående.
Dan Viktor byggde hela sin show på sånger av Dan Andersson. I vit kostym och Buster Keaton-hatt lirkade han publiken kring sitt lillfinger, han ägde ruinen med sin publikkontakt och frustande spelglädje. Visst var det kul, men jag tröttnade efter ett tag på hans folkhemspunk och tycker nog att Anderssons blueskänsla och egenart försvann bland allt tjoande.
Stefan Sundström uppträdde med trio och det gav honom fria tyglar att göra lite av varje. Bäst tyckte jag om folkmusikkompet i egna uppsluppna Vikmanshyttetrall. Allan Edvalls "Troll och älva" - den med omkvädet "Lägg din glädje på min glädje på min krumma rygg, sorgen får vi bära själva" - fick också en distinkt uttolkning.
Basisten Nina Ramsby, som själv gav ut en mycket hörvärd visplatta för ett par år sen, sjöng duett med Sundström i Barbro Hörbergs klassiker "Med ögon känsliga för grönt". Under fyra magiska minuter levde festivalen upp till Evert Taubes stolta devis "tradition och förnyelse".Kära arrangörer - ge Nina Ramsby och Martin Hederos en egen avdelning nästa år!
Efter Stefan Sundströms urladdning kändes det till en början lite avslaget att lyssna på Finn Kalvik, den lågmälde norrmannen som alltid varit en publikfavorit här. Men hans trygga, avslappnade uppträdande vann i längden. Så har han en hel del hittar att plocka fram, bland dem 1800-talsvisan "Lilla vackra Anna" och egna "Tröstevisa", som Benny Andersson tonsatte. Allsången i Ralph McTells 70-talshit "Streets of London" var rörande.
Därmed dukade Kalvik fint för en "någorlunda mogen man", den mer robuste Lasse Tennander, som fick äran att avsluta. Med all rätt - Tennander är numera den meste visfestivalartisten genom tiderna.