Loney Dears alias Emil Svanängens varumärke är att på egen hand och med tekniska hjälpmedel åstadkomma en svävande och fyllig ljudbild som fond till sina gitarrbaserade sånger. Hans röst är inget som sticker ut, men i höga lägen får den en sårbar skönhet som är tilltalande. Den instrumentala skickligheten är påtaglig, och han har den goda smaken att avstå från allt som antyder titta-vad-jag-kan. Hans avsaknad av stjärnstatus snarast förstärks av den annars sorgligt fåtaliga publiken, det blir en än mer intim och förtrolig stämning.
Mellansnack och ögonkontakt är av det diminutiva slaget. Det är dock knappast på grund av att han med gitarren och sången igång måste koncentrera sig på alla pedaler och leksaker på golvet – han musicerar nog helt enkelt på det viset.
Konceptet med ett ”enmansband” ger musiken en viss karaktär, det är likadant med hans kollega Theresa Andersson: inget harmoniskt överflöd, det ligger mestadels och skvalpar stilla medan en myckenhet av bordunkänsla skapar känslan av något tidlöst.
Sequencern används flitigt men smakfullt. Fastän fascinerande och vackert blir det lite av samma låt om och om igen. När Loney Dear sätter sig vid flygeln ”un-plugged” är det därför en välkommen variation.
Konsertens tonläge passar i den kyrkliga miljön, och den är över på en timme. Svanängen framstår som fullständigt ärlig, och han står för något helt och hållet eget - bara det är värdefullt och imponerande i dessa mångfaldsdagar, när man ändå kan få för sig att man redan har hört allt.