Om vi ska tro hyllningarna av The Temperance Movement var vi som tog oss till Backstage på fredagskvällen med om något stort. Bandet har bara hunnit släppa en EP men ändå blivit omskrivna värdigt vilket etablerat band som helst. Och Linköpingsspelningen är den första de över huvud taget gör utanför England.
The Temperance Movement gör entré närapå en och en halv timme efter utsatt tid. De ursäktar sig dock innan de drar igång första låten. Spelningen fortsätter sedan med välspelad, och ganska amerikansk bluesrock. Sitt signum har bandet i sina melodier, vilket samtliga låtar under kvällen ger prov på. Bandet låter snäppet hårdare live än på skiva, framför allt när det gäller de låtarna som ännu väntar på att släppas. ”Turf” står ut bland dessa.
Sin korta historia till trots är de samspelta, och det finns inget att invända mot framförandet. Möjligen är de något intetsägande i vissa något långa instrumentala partier. Sångaren Phil Campbell ger prov på en riktigt energisk och inlevelsefull prestation. Han klarar även av att vara mer känslosam, som i EP:ns titelspår ”Pride”, en låt som blir klart mycket mer intressant live. Förutom den inledande ursäkten blir det inte mycket till mellansnack. Bandet lägger allt fokus på musiken. Och fortsätter de att göra det bra, så viss chans finns att det åtminstone var en smått historisk kväll Backstage-publiken var med om.