Denna gång visste jag mer vad det var jag skulle få möta, kanske skulle mina uppskruvade förväntningar resultera i någon form av besvikelse?
Ingen fara - än en gång levde de mer än väl upp till alla förhoppningar! Ljudet var exemplariskt, stämsången var fläckfri och de sex musikerna varierade sig föredömligt inom de ramar som fanns. Såväl precisionen som avspändheten var påtaglig.
Instrument trakterades och byttes i en omfattning som inte gick att hålla ordning på, främst av magikern Ale Möller. Hans mandola-version av ”Stilla natt” var inget annat än mästerlig.
Tennysons ”Nyårsklockan”, deklamerad på älvdalsmål av Lena Willemark, gick sömlöst över i Ted Ströms ”Vintersaga” som hon gav den vemodigaste och ”ödsligaste” tolkning jag hört. Alla medverkande fick sin stund i solistljuset, exempelvis svängde Esbjörn Hazelius loss rejält i ett par irländska danser.
Konserten tydliggjorde skillnaden mellan ”bra” och ”excellent”. På scenen fanns ett sådant övermått av musikalitet och artisteri att man häpnade. Ändå trängdes inga stora egon, den kollegiala uppbackningen var generös åt alla håll.
Många julkonserter är stöpta i samma form, men ”Jul i folkton” är annorlunda – åt ”rätt” håll. Musiken och musikerna lyser upp och når direkt in till trötta öron och själar.