Ett ambitiöst musikaliskt projekt värt att uppmärksamma.
Utöver en inledande andakt med julpsalmer och christmas carols, framfördes här ett mindre känt juloratorium av fransmannen Camille Saint-Saëns. Verket komponerades 1856 och var alltså ett tidigt verk i tonsättarens karriär (han föddes 1835).
Stilmässigt kan man väl också ana den tidiga härkomsten i och med att det är en ganska enkel och avskalad musik. Det är inte så högromantiskt och expressivt, utan snarare knyter det an till barocken med stora föregångare inom oratorier som Bach och Händel.
Det var dock ganska växlande temperament och uttryck men Helene Ranada Matstoms fick fint fram nyanser och skiftningar i oratoriet. Hon ledde med små gester men med stor säkerhet.
Preludiets melodi, som även återkommer i slutet, blir lite av ett huvudmotiv där Saint-Saëns är som mest personlig. Det klingade milt och mjukt med en ljus karaktär i stråkar och orgel.
Sedan kom ett recitativavsnitt som introducerade texten. Den var översatt till svenska, men fanns tyvärr inte i programbladet.
Flera av sångsolisterna hade fått presentera sina röster redan i den föregående gudstjänsten. Här i oratoriet byttes de av i en rad arior. Men här var även en duett, trio och kvintetter. Mezzosopran Maria Carlsson hade en fyllig och klar röst och var tillsammans med den lyriskt vackra sopranen Susanna Stern de som imponerade mest sångmässigt.
Sångensemblerna fungerade väl i balans mellan stämmorna, och även balansen med orkestern var väl avvägd.
Harpan utgjorde ett spännande klangligt inslag, kanske lite typisk för Saint-Saëns. Den lät särskilt fint tillsammans med trion för sopran, tenor och baryton.
Kören fyllde ut fint bakom solister och orkester. Klangen var relativt jämn och homogen. Det lät överlag samsjunget och distinkt i textning och rytmisering. Engagemanget och sångarglädjen fanns där definitivt. Det blev ett julbudskap med stort eftertryck.