Accept har gått en ny vår till mötes. Sedan comebacken 2010 med amerikanske sångaren Mark Tornillo har den tyska skolans mest taktfasta gäng släppt tre album som alla fått positivt bemötande. Årets album, ”Blind rage” har till och med givit bandet sin första listetta i hemlandet Tyskland. Jag förstår att bandet vill spela mycket av det nya materialet. Problemet är bara att det i mina öron låter som en segdragen, blek kopia av de klassiska albumen från åttiotalet.
Under konsertens första timma spelar bandet åtta ”nya” låtar och tre gamla. Istället för rappa treminutersattacker ligger fokus alltså på lerfotade sexminuters-kolosser. Jag bara väntar på att lidandet ska ta slut och slutspurten ska inledas.
Det är god uppslutning på Garden men folkmassan är passiv, det krävs uppmaning av bandet för att det ska klappas i händer. Så fort en gammal låt spelas startar däremot den spontana allsången och nävarna börjar veva i luften. Det om något borde få bandet att inse att spellistan borde stuvas om rejält.
Veterangänget är frikostigt med speltiden och bjuder på ytterligare en timme musik och i andra halvlek vinner klassikerna med 6-4. Mark Tornillos sångröst är dessutom perfekt för bandet och bandet låter bättre än någonsin.
Min bistra attityd mjukas även upp lite när hockeykörernas mästare överraskar med att spela de mer udda låtarna ”Ahead of the pack” och ”Losers and winners”
Gillar du det moderna Accept var de här två timmarna antagligen rena rama julafton. Gick du på konserten av mer nostalgiska skäl är du förmodligen, precis som jag, rejält besviken på utdelningen.