Inför det otroliga utbudet av julkonserter känner jag snabbt en mättnad, som efter tredje varvet runt ett välfyllt och övergött julbord. "Nu tändas" motsvarar prinskorvarna, "Ser du stjärnan" ägghalvorna med majonnäsklick och den obligatoriska "O helga natt" är den senapsgriljerade julskinkan som tronar högst upp. Prima käk och fina låtar alltsammans, men som sagt: efter några omgångar står det en upp i halsen och man lovar sig själv att nästa gång äta mer sparsmakat, grovt bröd och vegetariskt.
Något av det alternativet finns i projektet "Jul i folkton", lanserat på en cd för ett par år sedan. Det är i princip samma artister som nu åker runt på en liten turné inför julen.
De öppnar konserten med att hela septetten a cappella sjunger "Det är en ros utsprungen". Därefter delar de för det mesta på solistutrymmet, även om det är de tre kvinnorna som sjunger mest. De är alla utmärkta sångerskor med personlighet och utstrålning, och deras gemensamma framförande av den "hemmagjorda" psalmen stämmer hela salongen till andakt.
Av Sofia Karlsson förväntas lite Dan Andersson och hon väljer förstås "Julvisa i Finnmarken". Hennes avskalade tolkning av "Betlehems stjärna" är underbar. Lena Willemarks tveklösa musicerande är alltid hörvärt, denna gång är även hennes läsning av julevangeliet på älvdalsmål en stor skönhetsupplevelse!
Esbjörn Hazelius, Roger Tallroth och Olle Linder har mestadels stödjande roller. De växlar mellan olika instrument och spelar genomgående fantasifullt och musikantiskt.
Den nästan orättvist överbegåvade Ale Möller håller en ganska låg profil, han behöver inte bevisa sin kapacitet. Tillsammans med de övriga åstadkommer han lugn och vacker julmusik, ofta melankolisk men utan ett spår av sentimentalitet. Här vilar en mystik och en dragningskraft med rötter långt ner i vår kultur och historia, något vi delar med många generationer före oss.
Flera av de klassiska julmelodierna återfår något av sin värdighet. Genom att kläs av i stället för att döljas bakom en massa grannlåt lyfts melodierna och texterna fram och visar sitt egenvärde. Ligger då konceptets enda styrka i att utgöra kontrast till något annat och mer konventionellt?
Det vore kanske inkorrekt att hävda att den här konsertens jullåtar och -psalmer är de "riktiga" eller ens att de ligger närmare ett "ursprung" än vad Christer Sjögrens och Disneys tvångsmatade varianter gör.
Naturligtvis är även "Jul i folkton" ett på sitt sätt tidstypiskt fenomen, utan anspråk på äkthet eller evighetsvärde.
Men för mig som lyssnare blir det trots allt ett ställningstagande! Om det finns en sanning bakom julbudskapet ställs jag inför frågan: ligger storheten i något som bäst återges med klockor och harpor och jättekörer och fullt pådrag, eller är det så paradoxalt att det lilla och enkla och icke påträngande ger en mer rättvis bild av den sanningen?
En av årets bästa konserter!