Ni vet när ett band ber publiken att våga sig närmare scenen. Jag önskar att Judas Priest skulle våga sig närmare publiken. Det skulle skruva upp intensiteten avsevärt. Nu är det lätt att missta bandets avslappnade attityd för lojhet och bristande intresse. Scott Travis ser ut att sitta vid sitt skrivbord och betala räkningar, basisten Ian Hill är fastvuxen så långt in på scenen han kan komma. Glenn Tipton är förvånansvärt anonym för att vara en sextioplussare i röda skinnbrallor och sångaren Rob Halford verkar mest bekväm på scenens bakre halva. Där spelar han ut hela sitt rörelseregister baserat på valfri tjockisgubbe. Men tittar man närmare ser man ju att han är i rätt god form. Skjortan är uppknäppt till naveln och blottar en bröstkorg fullsmyckad med tatueringar. Om han bara kunde kasta ifrån sig käppen och alla läderrockar med järnskrot på skulle han förmodligen bli mycket explosivare. Huvudansvaret för publikfrieriet verkar istället ligga hos ungtuppen och nykomlingen Richie Faulkner. Märkligt tycker jag även om han sköter grimaserandet och publikpekandet på fullgott sätt. Det här är dock inget nytt ålderstecken vi borde oroa oss för, så här har bandet alltid varit live och någonstans inser till och med jag att det är svårt att lära gamla hundar att sitta.
Scenshowen är vad man kan förvänta sig av Judas Priest. Kedjor, eld, motorcykel och laserstrålar. Jag blir inte besviken men inte heller överväldigad.
Som tur är dominerar Judas Priest i en gren. Låtmaterial. Kvällen luftar låtar från alla delar av den fyrtioåriga karriären. Lite för balladtungt enligt mig som föredrar de mer gubbsvängiga rocklåtarna. Två av kvällens höjdpunkter är dock bandets versioner av Joan Baez "Diamonds and rust" och Fleetwood Macs "Green manalishi with the two prong crown". Men att köra "Breaking the law" helt utan sång är bara puckat. Då kan man lika gärna strunta i den trötta reliken. Bandet är generöst med speltid och glädjande restriktivt vad gäller instrumentala utsvävningar. Det uppskattas storligen av mig som får precis den konsert jag förväntat mig, på gott och ont.