Linköping, sista anhalten på vårturnén för Jill Johnson med band. Sista konserten brukar betyda lite längre solon, lite flamsigare mellansnack och en del interna skämt uppe på scenen. Så var det också denna fredagskonsert, till vilken cirka 600 personer löst entré. Bland dem bar påfallande många män rutiga flanellskjortor, kvällen till ära. Och spelglädjen som fanns uppe på scenen smittade snart hela parketten.
Jill Johnson är en artist med stark integritet. Trots att många i musikbranschen ville få henne att fortsätta som schlagerdrottning efter vinsten i Melodifestivalen med ”Kärleken är” så övergav hon inte sin dröm att få turnera som professionell countrysångerska. Nu är hon där med musik som rör sig i gränslandet mellan (snäll) arenarock och (lika snäll) mainstreamcountry. Och med texter som berättar små vardagshistorier på det sätt countrylåtar alltid har gjort. Men – med ett personligt tilltal som blir allt tydligare med åren.
Innan konserten välkomnar hon var och en i publiken. Handhälsar eller kramar den som föredrar det. Låter sig fotograferas. Allt för att skapa skön stämning från början. Fast allt det där känns som överkurs. Redan i första låten ”The chill” är publiken med och klappar takten ihop med pukslagen. Hon är älskad.
Jill har en häftig röst som hon anpassar fint till låtarna. Hest sensuell i de rockiga numren, mer lugnt gestaltande i countrylåtarna. När jag såg och hörde henne för fyra år sen i samma lokal blandade hon upp de egna låtarna med covers av Dolly Parton, The Eagles och andra tydliga förebilder. Det har hon slutat med numera och det höjer kvalitén på konserten. Visst ekar det en smula av förebilderna, kanske framförallt Bonnie Raitt. Annat bär drag av Emmylou Harris. "That boy is a long story" – med sina twangiga gitarrer – kunde varit ett samarbete med Jackson Browne. Men mest av allt låter det Jill Johnson. Förstås.
Bandet är förnämligt. Det känns som om svenska musiker just nu skjuter upp som svampar ur jorden. Var kommer allesammans ifrån? Bandets Göran Eriksson är en grym slidegitarrist. Han rockar utan att överdriva.
Men det är i balladerna Jills låtskrivartalang kommer mest till sin rätt. Sorgsna "The whiskey's working" är en höjdpunkt. Allra finast är sista extranumret ”Looking for home”. Två gitarrer, två röster, Jill Johnsons och gitarristen Göran Erikssons, en ömsint text om hemlängtan och en snygg melodi. Ibland räcker det halvvägs till himlen.