Jewell en riktig juvel

Hon blev kallad "molldrottning" ("Queen of the minor key") av någon som tyckte att hon fastnat i balladträsket. Men Eilen Jewell från Idaho, USA, lät sig inte nedslås. Hon svarade med komponera en snabb och fräsig rockabillylåt med just den titeln, som också fick ge namn till 2011 års album. Typ "kalla mig gärna molldrottning, men då vill jag själv definiera begreppet". Coolt!

Eilen Jewell är inte lätt att ringa in. Hon bjuder på soul, jazz, rockabilly, honky tonk och covers på brittiska 60-talsgrupper som Johnny Kidd & the Pirates och Them. Men det blir aldrig splittrat, hennes lite släpiga frasering och Jerry Millers blixtrande gitarrspel ger repertoaren en stadig countrygrund att stå på.

Jewell är en fascinerande scenpersonlighet. När hon inte sjunger bjuder hon på en mångtydigt, gåtfullt Greta Garbo-leende. Samtidigt har hon en ganska präktig framtoning, "likt en småskolefröken från 50-talet", antecknar jag i blocket. Men - det märker man snart, den där småskolefröken har både en och två rävar bakom öronen.

Mellansnackets blandning av värme, musikhistoria och besk humor är oemotståndligt. Hon hyllar - och tolkar - väsenskilda artister som Loretta Lynn, Bessie Smith och joddlarkungen Jimmie Rodgers. Hon håller en lång appell för soulsångaren Arthur Alexander, den ende kompositör som fått sina låtar inspelade på skiva av både Beatles, Stones och Dylan.

Men mest av allt tolkar hon förstås sig själv. Det är fartigt och medryckande. Trummis och basist vet hur man piskar upp ett häftigt sväng. Jerry Miller, som för 100 år sen spelade i kultbandet Moby Grape, får rika tillfällen att briljera på sin vackra Gretsch-gitarr. Eilen Jewells självklara röst blir allt bättre ju längre kvällen lider.

Och förlåt mig nu, det är just i balladerna hon är som allra bäst. Millers twangiga gitarr för tankarna till David Lynchs filmer och Jewell berättar på sitt personliga sätt om sorger och tillkortakommanden och skjuter in en och annan förlösande sarkasm.

Nördigt, svängigt och just det, coolt. En kväll vi i publiken kommer att minnas länge, länge.