Östgöta Blåsarsymfoniker, dirigent Hans Åkesson
Crusellhallen, Linköping
3 maj
”Att spela på säkerhet” låter sällan positivt i jazzsammanhang, det indikerar ovilja att ta risker, försiktighet och kanske rentav feghet. Visst spelar de högoktaniga jazzveteranerna Allan och Riedel på säkerhet! Det låter dock minst av allt räddhågat eller trist, det är ju bara det att de ÄR så fruktansvärt säkra efter ett helt jazzliv på elitnivå. Rutin – ja. Slentrian – nej.
Tänk att ha ett så eget och igenkännligt varumärke som Allan med sin trumpet! Den där patenterade och intima tonen hördes direkt i Riedels ”Scenario”, dessutom i Nils Lindbergs båda kompositioner från den legendariska plattan ”Jan Allan -70”. Arrangemangen lät även orkesterns icke jazz-associerade instrument komma till sin rätt.
I Riedels basspel fanns både pondus och musikanteri, men hans huvudsakliga insats var kompositörens. Han bredde ut vingarna rejält i den tresatsiga svit han en gång skrev för Radiojazzgruppen, ganska spännande och något av ett undantag från det jag nyss skrev om ”säkerhet”. Tillsammans med orkesterns Bohm, Hakegård och Åkesson spelades ett par hörvärda kvintettnummer som Riedel skrivit till detta tillfälle, varav ”Anekdot” innehöll en del av de klurigheter och charm som hörs i hans barnvisor.
Blåsarsymfonikerna är definitivt inget jazzband, men där finns å andra sidan många utmärkta jazzmusiker. Dessa utnyttjades väl och det lät därför mer genuint än det brukar göra när de möter artister från jazzlägret.
Efter slutnumret, Riedels välkända ”Sommar adjö” fick den entusiastiska publiken som bonus njuta av hur Allan och Riedel på duo lekte sig igenom ”What is this thing called love?”
