Konsert
CCCC
Daniel Karlsson Trio
Wallenbergsalen i Linköping 29/3
Jodå, jag kan förstå att folk drog sig för att sitta inomhus i lördagseftermiddagens drömväder. Men en av landets bästa pianister och jazztrios på scenen och bara ett drygt trettiotal i publiken – det känns lite tokigt.
Daniel Karlsson känner vi mest som ingående i flera ensembler, inte minst Oddjob. Det var fint att nu få höra honom mer ”i helfigur”. Samtliga musiker var tekniskt drivna och till synes fullständigt fria i sitt spel, men också lyhörda för vad som hände och vad som var på gång, en nödvändig kvalitet för deras typ av musik. Inom strukturerade ramar gav de varandra fria ytor för stundens ingivelser.
Visst var det varierat i någon mån, men konserten hölls ändå samman av ett konsekvent genomfört tonläge. Karlssons vänsterhand gav profil åt flera nummer när han med den rullade fram upprepade riff-figurer, som högerhanden obehindrat vandrade och lekte och porlade ovanpå. Ett exempel på detta var ”Johansson's temptation”.
Det harmoniska handlaget luftades mest i balladerna, där lyrikern Karlsson visade sig och där Kristian Lind ofta trakterade sin kontrabas med stråke. Allra vackrast blev det efter paus i de båda sammansatta numren ”Cowboy song” och ”Bobo's temptation”.
En helt ny och ännu odöpt låt spelades i ett enda långt rubato, det vill säga utan en given puls. Här fick trion tassa på tårna och känna sig fram, och särskilt imponerades jag av Fredrik Rundqvist: att som trummis inte få hålla en rytm vid liv torde vara en utmaning. Hans trumspel drog lätt till sig uppmärksamheten, jag tycker att han var fantasifull och dynamisk och visade uppenbar spelglädje. Egentligen spelade han inte så hårt, trots detta dominerade trummorna ljudbilden som därmed inte blev den bästa. Basen murrade ihop sig och hade behövt lyftas fram ytterligare.
”Gladjazz” är en hemsk beteckning, som om den fortfarande används står för något helt väsensskilt från Daniel Karlssons Trio. Däremot är deras musik i sanning jazz som man blir glad av!