Jablonski tämjer flygeln som den var ett monster

Spänning och förväntan dallrar i luften. In kommer världsartisten Jablonski, ledigt klädd och till synes avspänd. Efter en kort stunds koncentration vid klaviaturen låter han den dova basen mullra igång Liszts h-mollballad.

Liszts bravurmusik känns inte alltid angelägen, men om inte annat är den historiskt intressant. Vilken exempellös utveckling musiken genomgick under hans liv, ett svindlande spann mellan Salieri och atonalitet! Jablonskis artisteri fascinerar, han betvingar både flygeln och balladen. Och vilka blixtsnabba dynamiska vändningar han förmår åstadkomma under en och samma löpning - spela snabbt kan "vem som helst" göra, dock inte fylla fyrverkerierna med liv.

Och sällan har jag hört någon spela så kraftfullt och starkt; om Liszt skrivit dit fyra "forte" i noterna så adderar Jablonski ytterligare några och tämjer det där gapande monstret. Möjligen till ett visst pris, eftersom flygeln blir lite ostämd under konsertens gång?

Det rapsodiska upplägget från Liszts ballad går igen i Griegs g-molldito: kontrasterande idéer som överlämnats till uttolkaren att foga samman och bygga något av. Relaterad till Griegs alla lyriska småstycken är hans ballad väldig i form och expressivitet. Någon påtaglig folkton eller nationalromantik märks inte. Trots att Griegs gester är mindre än Liszts hanterar Jablonski dem så att verket får en än större resning. Underbar musik på alla sätt!

Säkert har många hemmapianister med blandad framgång umgåtts med Gerschwins "Tre preludier", men när man får höra dem spelas så här självklart framstår dessa bagatellers värde och charm på ett förlösande sätt. Det är lätt att associera till en Poulenc eller en Milhaud, men Gerschwin är jazzigare.

Pianosonaten av Samuel Barber är fantasifull och lite avig, en välvald avslutning. Här ryms furiösa partier och stilla eftertanke. Ytterligt virtuost, inget för amatörer - jo, att lyssna till! Speciellt njutbar är andra satsen med sitt glada porlande i diskanten och fugan med sin energiska rytmik.

Jablonski är välförtjänt omtyckt av alla, och när han presenterar sina extranummer - "nu ska jag spela Debussys sista preludium för er"- flämtar damerna i salongen till och suckar av välbehag.

Wallenbergsalen lämpar sig väl för solistisk pianomusik, akustiken lyfter och tydliggör. Synd bara att stolarna knarrar så förfärligt!