Med håret på ända, en kaxig attityd och en fullständigt meningslös dialog i en brittisk tv-reklam fattade jag aldrig att sång var deras grej. Två år senare vet jag fortfarande inte om det är det.
Jedward är den irländska duon som tog Europa med storm i Eurovision 2011. Och i går kväll så även Linköping.
Lättköpta popdängorMed oändliga klädbyten, varje försök att bryta mot allt som eventuellt kan uppfattas som manlig norm, lätt osynkade dansrörelser, obegränsat outtömlig scenenergi, och ett publikfrieri som tänjer alla gränser, voltar sig dessa popens svar på Beavis and Butt-head, sång- och rörelsemässigt genom sin tvåtimmarsshow.
Med en bakgrund i brittiska X-Factor och hittills bara en skiva med låtar skrivna till dem i ryggen, blir det en obändig vandring bland covers och lättköpta popdängor. Medan tvillingarna Grimes just passerat tjugo år, för deras scenroller tankarna till fjortonåriga engelska skolpojkar som fastnat i en värld där 80-talspopen snurrar på högvarv, axelvaddarna inte kan vara stora nog, och mest hårspray vinner flest segrar.
Glimten i ögatMen allting görs med glimten i ögat, och i ett tempo som aldrig slår av på takten.
Så medan jag må ha tusen anmärkningar på deras sång, under det att jag undrar vad de håller på med i ett ändlöst mellansnack i akt två, och i höjd med att jag frågar mig själv hur Svarte Orm-inspirerade kostymer kan väcka sådan förtjusning bland den yngre publiken, böjer jag mig fullständigt för den överdos av charm och energi som får Garden att fullständigt vibrera denna onsdagskväll.
Jedward lever ut sin popdröm. Och precis som för två år sedan i en brittisk reklamfilm jag för länge sedan glömt budskapet i, fortsätter de att ösa kaxighet och frenetisk, obegriplig dialog mellan sig.
Givetvis då som nu - med håret på ända.
Christina Öberg