Ovo och Fria Konstellationen
Skylten i Linköping
När musikföreningen Sing Sang anordnar konsert vet man att man har något speciellt att vänta sig. Så även denna gång. Duon Ovo bestående av Stefania Pedretti och Bruno Dorella kommer ända från Italien, bara det ett skäl till att styra stegen mot Skylten. Det första jag riktar min blick mot är deras lilla försäljningsbord. Jag har varit med om många konstiga saker som har sålts av band, till exempel långkalsonger, men Ovo tar nog priset. Man kan bland annat inhandla målat badrumskakel, eller varför inte små kartongbitar som bandet har ritat på.
Gytter av instrument
Jag möts även av ett gytter av instrument på scenen, konstiga elektroniska prylar, en massa sladdar och trummor utspridda. Först är Linköpingsgruppen Fria Konstellationen. Vad jag får ta del av är ett introvert framförande där det ser ut som om det är elektroniska impulser från ryggraden som styr medlemmarnas handlande. Musiken är till stor del improviserad, det skruvas på många små rattar, trycks på knappar och ur högtalarna strömmar utdragna ljudsjok.
Rensas på allt onödigt
Innan Ovo ska inta scenen rensas den på allt onödigt. Kvar blir bara ett mikrofonstativ och några trummor. Ljudteknikern intar sin plats iklädd nerblodad läkarrock. Stefania Pedretti kliver maskerad ur logen med en man iklädd mexikansk brottarmask och spandexbyxor i koppel. De går runt bland publiken och kittlar dem med två långa fjädrar. Under tiden intar Bruno Dorella sin plats bakom trummorna i något som liknar en munkkåpa och en stor gallerliknande mask för ansiktet. Stefania hänger på sig gitarren och den mexikanska brottaren hukar sig över en datorskärm, därifrån sköter han filmsnuttarna som visas på en stor vit duk.
Destruktiv improvisation
Ovos musik beskrivs av dem själva som destruktiv improvisation och metodiskt nedmonterande av strukturer. Det kan med andra ord låta precis hur som helst. Kanske är det därför jag slås av hur rytmiskt det egentligen är. Skalar man av några lager med ömsom mässande, ömsom tjattrande Yoko Ono-sång och taggig gitarr hittar man låtstrukturer som faktiskt svänger riktigt bra.
Men det händer också att det går överstyr. Som när Stefania plockar fram fiolstråken och börjar gnida den mot sina långa dreadlocks. Visst låter det intressant, men inte särskilt bra. Under tiden bjuder den mexikanska brottaren upp några i publiken till dans och Bruno har lagt cymbaler på golvet som han trampar på. Han har redan vräkt omkull trummorna och övergått till att slå med trumstockarna på en stackars elbas som ligger på golvet.
En intressant kväll med musik som konst, utan att vara alltför konstig.