För en vecka sedan satt jag på en uteservering i Rom, fullproppad av intryck och medelhavsmat. Skickade sms hem till Sverige om hur fantastiskt allt var men kände samtidigt, där bakom, ett äckel över det västerländska välmåendet. Jag tänkte på Jonathan Johanssons ”Ny/snö”, upptakten till årets bästa svenska album. ”Öppet för vissa, taggtråd för andra” sjunger Jonathan Johansson på en låt som handlar just om hur förbannat bra vi har det och hur lätt vi kan blunda för flyktingkatastrofen som sker i vår omvärld.
Budskapet går fram, inte minst under fredagskvällen på The Crypt där Jonathan Johansson i takt med de vertikala lysrören inleder med en stark trio låtar i form av "Midsommarkransen baby", nämnda "Ny/snö" och "Stockholm". Han håller sig oftast kort i mellansnacken och den ironiska tonen fungerar inte alltid. Men låtarna talar för sig själva, slipade enligt perfektionistens alla regler.
Och äcklet kvarstår. Inför hur vi väljer att se på andra människor. Inför den växande rasismen. Inför de perfekta innerstadsföräldrarna som lever i en bubbla där brinnande förorter inte existerar.
Den halvfulla lokalen ropar efter mer när Jonathan Johansson går av scen, och är det något jag också önskar är det mer. Men även om jag hellre hade hört en argare version av "Alla helveten" istället för den akustiska och därtill saknar genombrottssingeln "En hand i himlen" går det inte att komma ifrån att Jonathan Johansson gått från att vara en popartist i periferin till en starkt angelägenhet. Inte minst när omvärlden fortsätter att bygga murar och sätta upp taggtråd.