8 oktober
När Jojje Wadenius kom hem från sina USA-år spelade han in plattan ”Cleo”, det var 1987. Nu har han – med i stort sett samma musiker – gett ur ”Cleo 2”. Vid onsdagens konsert ägnades första set åt låtar från den nya skivan, efter paus var det de gamla numren som luftades.
Det finns musikaliska renlighetsivrare som håller fusion som den mest förhatliga genren av alla. ”Musik för andra musiker” kallar de det. Men när fantastiska musiker spelar fantastiska kompositioner – vad är problemet? I det här fallet har skeptikerna i alla fall fel, så enkelt är det! Visst: überduktiga och spelstinna musikhögskolepojkar (ja, det är alltid pojkar!) kan vara avtändande, men detta är något annat! De fyra musikerna har sedan länge passerat den gräns som gör att inget låter ansträngt, aviga taktarter och ackordvändningar flyter bara med obehindrat utan att pocka på så mycket uppmärksamhet. Det låter inte ”svårt”, även om musiken givetvis inte är något som vem som helst kan sprätta iväg så här självklart.
Det fasade Rhodespianot doftar 80-tal, och detta ädla instrument kan knappast låta vackrare än under Jesper Nordenströms händer. Trumslagaren Per Lindvall är obeskrivligt bra, den bäste av sitt slag i det här landet. Stabile Lars Larry Danielsson spelar bas och har dessutom skrivit en av kvällens finaste låtar, som jag dessvärre missade titeln på.
Wadenius spelstil känner man igen genom decennierna, och inte bara när han sjunger sin ordlösa sång unisont med sin gitarr, något han praktiserade och patenterade redan med första upplagan av bandet Made in Sweden. Hans spelstil är numer ekonomisk och av den gamle fortspelaren märktes inte mycket. Flera underbara solon levererade han, exempelvis i Nordenströms ”Piece of peace”.
Inte en enda låt fanns med i onödan, alla försvarade sin plats. Men frågan är om inte de från den gamla Cleo-plattan var ett strå vassare än de nya? I första avdelningen njöt jag allra mest av Jojjes egen ”She´s somewhere”.