En halvtimme efter utsatt tid – på grund av det ymniga snöfallet – drog oförtröttlige Jan Slottenäs igång konserten, som onekligen lät ungefär som vid de tidigare tillfällen orkestern gästat stan. Man vet vad man får, men det är väl poängen med ett sådant här koncept? Charmfullt och tryggt och lite försiktigt var det, small så intensivt gjorde det inte – och det gjorde det inte om Miller heller… Egentligen är det lika mycket en högklassig dansmusik som något som ska avnjutas stillasittande.
Det var inte en regelrätt julkonsert, däremot fanns gott om jullåtar som ”Tomtarnas vaktparad” (fint arrad av Slottenäs själv), ”Jingle Bells” och ”White Christmas”. I mina öron låter det väldigt Miller-genuint, något som förstås är frukten av begåvning, arbete och hängivenhet. Originalen känns igen i allt, utom vad gäller frånvaron av den inspelningstekniska och ljudmässiga patinan. Men Millers egna inspelningar drivs också oftast av mer energi, exempelvis i publiknumret ”American patrol” som Slottenäs´ storband utförde korrekt men utan att ösa på mer än nödvändigt.
Fina sånginsatser gjordes av bland andra Samuela Burenstrand. Hennes röst kom bäst till sin rätt när hon tilläts sjunga i ett högre register än vad som alltid var fallet. Sångkvartetten Moonlight Serenaders var oemotståndliga och en ren njutning när de sjöng Modernaires´ (Glenn Millers sånggrupp) utsökt täta och jazzfärgade stämmor, inte minst i den humörhöjande favoriten ”Chattanooga choo choo”.
Utbudet av konserter den gångna helgen och hela tiden fram till jul är både imponerande och bedövande; finns det avsättning och intresserad publik för alla satsningar? På denna konsert fanns det inte: Crusellhallen var sorgligt tunt befolkad och applåderna ekade ödsligt.
Om ett antal år finns det inga kvar i livet som minns hur Glenn Millers musik lät under 40-talet och hur det var att dansa till den. Därför är det inget mindre än en kulturgärning när Jan Slottenäs upplaga av Glenn Miller Orchestra så väl och pietetsfullt förvaltar arvet!