Dirigent Cathrine Winnes
Crusellhallen i Konsert & kongress
26 februari
Linköping har ju på sistone besökts av några duktiga multimusikanter och -instrumentalister, artister med stor bredd och många färdigheter, väl värda att beundra. I mina ögon når dock ingen av dem högre än upp till knähöjd på Svante Henryson – en förbluffande rikt utrustad musiker!
Med sin bandlösa bas agerade han solist i urpremiären av den konsert han själv skrivit, beställd av Blåsarsymfonikerna. Det var ingen lättsmält musik, jag märkte att den inte heller föll alla på läppen. Henryson musicerade avspänt, men många gånger försvann solostämman i ljudmängden, speciellt när han spelade i låga lägen.
I de båda långsamma satserna hade Henryson skrivit en snygg och transparent orkestersats, vilket medförde att hans eget spel kunde profilera sig tydligare. Många klanger var spännande, liksom samspelet mellan elbasens och trombonernas glissandi. Virtuost – javisst, men fjärran från publikfrieri.
Det jag möjligen saknade var någon sorts form, det kändes som om Henryson vid komponerandet känt sig fram men utan att utveckla idéerna och ge dem en kontext. Men min beundran för honom är intakt!
Ett par andra tyngdpunkter i programmet var de verk som Woody Hermans jazzband beställde av de konstmusikaliska tonsättarna Bernstein och Stravinsky. Aviga takter och en hybridmusik som (trots att Bernstein hade mer av jazz-hemmaplan än spela-bara-som-det-står-Stravinsky) känns mer som ”varken-eller” än ”både-och” – snarare en egen genre, som alls inte är ointressant! Orkestern och dirigerande Winnes gjorde i vanlig ordning ett habilt arbete. Synd bara att träblåsarna var så ruggigt ostämda i Bernsteins avslutande svit ur ”West side story”.