Solist: Andreas Boyde . Dirigent: Michael Francis.
Jag tror mig aldrig ha hört SON göra en dålig insats. Det kan nog hända att satsningen och fullödigheten någon enstaka gång kan variera, men när de sitter på scenen så handlar det om tveklöst och genomtänkt musicerande – så även vid säsongspremiären i fredags kväll!
De tonsättare som presenterades har alla skrivit musik med en viss jazzanstrykning. Milhaud hade tryfferat sin "Le beouf sur le toit" med lite försiktiga - och rent av lite stela - synkoper. Det som präglade musiken mest var de bitonala inslagen, det vill säga att orkestern spelade i två olika tonarter samtidgt. Om man inte vetat att detta var en bärande idé så hade det inte låtit riktigt klokt. Och egentligen gjorde det inte det ens när man hade facit i handen! Dock hade det profil, och det var roligt när träblåsarna lyfte sina instrument mot himlen i en burlesk fanfar.
Men det som hos Milhuad är imitation och en humoristisk klackspark på avstånd ligger naturligt till för Gershwin. Jag tycker oftast att hans musik är oemotståndlig. Den inledande klarinettsignalen i "Rhapsody in blue" klingar både modernt och uråldrigt, och redan i den ryms mycket av det som sedan karakteriserar verket i sin helhet. Francis slog an ett ovanligt långsamt tempo, men det fungerade mycket bra. Vid pianot satt den färgtarke Andreas Boyde, som förutom att vara både känslig och virtuos var en avspänd showman med yviga rörelser. Han spelade strålande! Samspelet mellan piano och orkester var organiskt, men så är det också genialt komponerat.
I Stravinskys tonspråk kan de slängiga klacksparkarna räknas på ena handens tumme. Här är det rätlinjigt och exakt, spela bara det som står i noterna utan några yvigheter! I konserten för piano och blåsare är det konserterande "samtalet" mellan solist och orkester inte lika konventionellt och tydligt som hos Gershwin, men kombinationen piano och blåsare ger en originell och tilltalande ljudbild. I den andra satsen finns en ädel upphöjdhet som förstärks av Stravinskys "less is more-estetik". Han utnyttjar verkligen blåsarnas prestanda, och SON:s blåsare motsvarade förtroendet.
Men kvällen var Gershwins!