Inåtvänd uttrycksfullhet

Och hur gör den det vackrare än inramad av ett av Östergötlands finaste slott? Sista juli och säsongens avslutande ”Sångarna på slottet” på Ekenäs är vikt till Tomas Andersson Wij.

Medan solen sakta sänker sig i väster berättar Andersson Wij i toner och ord och skapar i det närmaste sensommarmagi. Musikaliskt är det enkelt. Tydliga och ensamma gitarrackord, någon gång ett munspel eller helt a cappella.

Röstmässigt är det vackert. Ett lidelsefullt uttryck, svävandet på orden. Uttrycksfullt, om än med en inåtvänd sångteknik där stroferna ramlar lätt över varandra och skapar en flyktighet som inte ens sommarkvällen kan fånga in. Textmässigt är det genialt. Formuleringar som lämnar utrymme för tolkning och därmed också blir brutalt personliga.

Intressanta ordlekar och pendlandet mellan dur och moll, natt och dag, i beskrivningar. Sorgsenheten som griper tag och berör. Och till det Andersson Wij som berättare. Mellansnacken fyller i och förklarar, tar publiken med på en livsresa, återger fragment och flätar samman sånger med varandra. Det är orden som talar sina fraser mer än musiken, som leder framåt. Och det är stundtals ändlöst vackert. Publiken bjuds på tankar och skildringar i sång och texter där Stockholmsreferenser blandas med Norrlandsditon.

Det är inte de självklara låtarna rakt igenom, även om flera av dem finns där. Jag tänker stundtals att konserten kunnat pågå många timmar ännu. Tills juli övergår i augusti. Och i att kylan rullar in med en kvällsbris, solen klättar ner och fäller skuggor över slottsväggar, och de enkla gitarrackorden tar med sig Andersson Wijs röst ut över gröna fält, tar juli ändå sitt farväl. Och lämnar ett avtryck där jag vet att en bit av hjärtat nog ofrånkomligt blev kvar i den månad som just passerat.