Linus Fellbom debuterar som operaregissör med Webers "Friskytten" och bjuder en storslagen, skräckromantisk föreställning med drag av musikal som "Fantomen på operan" och "Det våras för Hitler". Här används också mikrofonförstärkning.
Operan bygger på sagan om soldaten Kaspar som klarat sig i kriget genom att försvärja sig åt djävulen. Nu lurar han vännen Max - som är en urusel skytt - att stöpa sig frikulor för att vinna skyttetävlingen och Agathe, jägmästarens dotter. Linus Fellbom förenklar berättelsen och fokuserar på skyttetävlingen som en manlighetsrit. Det leder till många goda infall där grabbarna flinande trakasserar Max och exercerar i Linggymnastisk anda påhejade av lika stridbara damer i turnyr.
Kaspars och Max nattliga möte med den svarte ryttaren Samiel i Vargklyftan är suveränt gestaltad och låter Webers musik, där samtliga instrument spelar i sina respektive lägsta register, förflytta oss till en skrämmande djävulsk underjord.
Varför regissören sedan förnekar detta djävulska och gör Samiel till en vis gubbe som ställer allt tillrätta är mig en gåta. Den spänning som Weber så medvetet byggt upp imploderar och slutet leder ingen vart.
Men innan dess har vi stiftat bekantskap med två märkliga sångerskor och roller, Susanna Sterns Ännchen och Emma Vetters Agathe. De ser ut och beter sig som två egensinniga stumfilms-aktriser i en vampyrfilm. Klänningarna är sensuellt flödiga, frisyrerna vildsint överdrivna och ansiktena bleka, docklika. De står för kvällens vokala njutning och en musicerande gestaltning som ofta saknas på manssidan.
Susanna Sterns klockrena sopran tolkar lyhört Ännchens melodiösa parti. Emma Vetters Agathe är mer förbryllande. Hon låter som Birgit Nilsson, med cellotimbre och suverän höjd. Men rösten är egendomligt opersonlig. Kanske är det ett regigrepp men jag saknar det sårbart nakna i rollen.
Men detta är ändå en imponerande föreställning som man inte skall missa.