Trettondagsafton och traditionell galakonsert i Linköpings konsertsal: programpresentatör, solister, dirigent och ensemble!
Låt oss börja med Kattis Ahlström, som presenterade programmet. Honär en charmerande och mycket behaglig person, en professionellscenpersonlighet som förmår skapa en avspänd och angenäm stämning.
Tidigare har vid några tillfällen Sixten Nordström anlitats och dåblev det helt annorlunda; han är ju musikproffs. Man kan fråga sig omen presentatör alls behövs. Egentligen inte, tycker jag, men det kanför all del vara trevligt.
Alldeles nödvändigt är det däremot med sångare, musiker ochdirigent, och näst intill omistlig är Maria Fonseth. Jag har hört hennetidigare, både i konsertsalen och på borggården i Vadstena och blivitimponerad; hennes insats på trettondagsafton var alldeles storartad.
Hon valde att som första nummer framföra Tatjanas brevscen ur "EugenOnegin" -- förvisso en krävande uppgift. Det var en upplevelse! Stämmanhar pregnans, den är skönt klar och stark, och hennes dramatiskagestaltning är gripande!
I Margaretas s k juvelaria ur tredje akten i Gounods "Faust" fannssamma fina dramatiska gestaltning men därtill också något älskligt,behagfullt.
Karl-Magnus Fredrikssons första nummer var Eugen Onegins recitativoch aria -- en pendang till brevscenen vi just hört. Visst imponeradesman av röstens fyllighet och värme, men än mer kom Fredriksson till sinrätt i vad som sedan följde: faktotumarian ur "Barberaren i Sevilla".Den vokala ekvilibristiken förenades med ett sceniskt agerande somuppenbarligen gladde och imponerade på hela publiken!
I konsertens andra avdelning, som hade en s a s lite lättare prägel, sjöng Fredriksson bl a några visor av Olle Adolphson.
Det intressanta med dessa inslag var att han här gav besked om huren operasångare kan exekvera visor utan att de förvanskas till någonsorts pseudoarior; de fick förbli visor! Tack för det!
Blåsarsymfonikerna hade verkligen en fin afton. När de får ge sighän åt sådana ting som ouvertyrena till "Den tjuvaktiga skatan" och"Orfeus i underjorden" trivs de alldeles uppenbart särskilt väl. Ochcancanmusiken ur det senare verket präglas ju av ett muntert ochmusikaliskt -- fast mycket kontrollerat -- vanvett som det nog ärsärdeles roligt att få förmedla. Kanske är det orättvist att särskiltnämna några av ensemblens medlemmar. Men det kan inte hjälpas: DanLarsson (klarinett) och Andreas From (fagott) gjorde mycket finainsatser!
Sist och slutligen Hannu Koivola, som förefaller att trivas utmärkt med sin uppgift som dirigent för blåsarsymfonikerna.
I de nummer där man ackompanjerar vinnlägger han sig om följsamhet och återhållsamhet.
När ensemblen musicerar på egen hand noterar man hans strävan efter pregnans och precision.