Igenkännandets glädje direkt från källan

‚Konsert

Count Basie Orchestra

Linköpings konsertsal 18/8

Så kallade spökband, som fortsätter spela och turnera trots attcentralfiguren dog för decennier sedan, är inte alltid så roliga attlyssna till. Ofta saknas den naturliga motorn, och på övertid kan detbli pinsamt tydligt att det mest handlar om att mjölka så mycket pengarsom möjligt ur en legendarisk ledares namn.

Så lite skeptisk var jag på väg till konserten med Basiebandet. Baraen handfull av musikerna har verkligen spelat med Basie, och nestornbland dessa är den nuvarande anföraren Bill Hughes. Han fanns med redanvid tiden för orkesterns legendariska "atom-skiva" 1957.

Repertoaren rymde både nyheter och fullblodsklassiker. Blandarrangörerna fanns Basies trotjänare Ernie Wilkins, Frank Foster ochNeal Hefti. Och visst unnar man sig igenkännandets glädje när man hördet välkända och stuffande Basie-gunget direkt från källan.

Tillställningen blev lite avslagen av att publiken var så fåtalig.Självklart påverkade detta musikerna. Undantaget var navet i helamaskineriet, för att inte säga stjärnan: den showande trumslagarenButch Miles.

Han presenterades visserligen bara ett fåtal gånger, men det var hansom hade röd kavaj, blå skjorta och gräll slips mitt bland alla striktaoch svartvita smokingar.

Jag hörde honom på 70-talet när han var ny i bandet, yngre än allade andra bidrog han till en uppryckning. Fortfarande är han en utsöktstorbandstrummis, det smäller till rejält på rätt ställe när han görsina inprickningar tillsammans med brasset.

Barytonsaxofonisten John Williams spelade ett sensibelt solo iinstrumentkollegan Harry Carneys ballad "We’re in love again". Och närsvenska trombonisten Gunhild Carling inbjöds att spela en blues med detunga pojkarna så gjorde hon verkligen inte bort sig.

Man kan ideologiskt ifrågasätta spökbanden; ska man inte låta Basieoch hans epok vila i frid? Samtidigt ska det sägas att det orkesternåstadkom i Konsertsalen var hörvärt, även om den gick på halvfart.

Begreppet "storband" kan betyda så mycket, men nog står Basie förkvintessensen av det bästa i genren. Och vilken precision! Man måste haett hjärta av sten för att inte tycka om och bli glad av exempelvis"Fantail".