Konsert
CCCC
Ida Redig
Ryds Herrgård, Linköping, 26/3
Efter att charmige uppvärmaren Jojje Eklund har klivit av scenen dröjer det inte länge förrän Ida Redig smyger upp. Hon är dold av rök och så diskret att det tar ett par sekunder innan publiken förstår att hon är där. Genast blir jag lite nojig över att kvällen ska fortgå i samma lågmälda tecken. Nu i efterhand vet jag att jag inte hade behövt oroa mig alls.
Grunden till kvällens spännande konsertupplevelse är att Redigs musik har något speciellt. Lättnynnade melodier som påminner om Lykke Li får en intressant touch av Annie Lennox. I låtarna finns alltid något som förtrollar, som den ryckiga visselslingan i "Little red riding hood" eller den elektroniska 80-talsdramatiken i "Serialkilla". Men särskilt två faktorer gör att den här spelningen kommer leva kvar i minnet.
Den första är att Ida äger scenen totalt från den sekund sången drar igång i "Hello", inledningsspåret på nya plattan "Thou shall not be a pussy". Delvis sker det genom kroppsspråk – hon är avslappnad och knappast rädd för uttrycksfull dans. Det smittar av sig på sången, som automatiskt blir än mer kraftfull och känslofylld, och lyfter hela konserten.
Den andra faktorn är arrangemang och ljud. Hon har vridit upp alla reglage på max och låtit 80-talstrummor, sång och synth breda ut sig och ta ordentligt med plats. Detta resulterar faktiskt i en mer intressant och njutbar ljudbild än på skivan. Särskilt hiten "I’m in trouble" låter riktigt bra och ösigt och visar att Redigs musik passar lika bra i hörlurarna som på dansgolvet.
Jag går hem med känslan av att Ida Redig gör precis som hon vill. Det hoppas jag att hon fortsätter med.
Bäst: De svenska verserna i "Show me now" blir en gnistrande aha-upplevelse efter dittills helt engelskspråkigt material.
Sämst: Den glesa publiken. Ida förtjänade mer!