Sju stilbildare hanns med, i princip samtliga presenterades av Magnus Eriksson som ”en av mina allra största favoriter”. Ett pedagogiskt bildspel med personalia och inspelade exempel av föremålen för respektive hommage kompletterade Erikssons egna och utmärkta kompositioner, som konserten annars bestod av.
Vilken genremedvetenhet och stilkänsla han besitter! Låtarna var underfundiga och intelligent konstruerade, och förutom att de stack ner tån i olika epoker och uttryckssätt var de underhållande och roliga att lyssna till. Till det bidrog starka soloinsatser med spelglädjens och självförtroendets vind i seglen.
I Charlie Parker-hyllningen ”Är du här nu igen?” var det unisona temat boppigt à la Parker & Gillespie, och Johan Nilssons gitarrsolo och Erikssons på sax stöttades inledningsvis av ett ostinato från basisten Niklas Odelholm och trombonisten Nils Odelstam – läckert!
Här hyllades också Eric Dolphy (Erikssons ”Back för dinner” var en kommentar till Dolphy´s hit ”Out to lunch”), Wayne Shorter, Maceo Parker (oöverträffad både som energiboost och sömnpiller i koma-klassen!) och Cannonball Adderley. Eriksson tillägnade den sistnämnde ”Like a rocket” och ledde publiken i allsång, med varierande framgång…
Inget av det jag här kommenterat har dock någon betydelse om det inte svänger. Men det gjorde det, och fattas bara annat med Odelholm, Olle Bohm och Peter Knudsen i det ömsom stabila, ömsom lättrörliga kompet. Kanske njöt jag allra mest av den varma och generösa tonkvaliteten i Odelholms bas; precis så ska det låta!